Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry Schein: Om film och filmkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FILM OCH FILMKRITIK
tramp i fallet ”Monsieur Verdoux”, som av
ledande stockholmskritiker omväxlande
betecknades som ”moral insane”, ”fyrtiotalistisk”
( !) och ”maniakalisk”, är ännu i färskt minne.
Där räckte varken ordet ”filmatisk” eller det
på filmnormalitetens stupida våglängd inställda
förståndet till.
II
Varför går vi då på bio och varför skriver
vi om film, varför odlar vi vår hatkärlek till
denna torterade älskarinna. Med risk att man
blir provokativ och patetisk, element som finns
i varje självdeklaration antingen den gäller
skatteverket eller filmdebatten, kan det ha ett
visst intresse att skissera den kritiska
plattform, från vilken i mån av tillgång och
förmåga många underbetyg och ett fåtal
erkännanden strös ut.
Vi vet att en ny konstforms enda
existensberättigande är att vara ett medium för intryck
som inte kan uttryckas bättre på annat sätt
och Sjöberg har antagligen rätt när han säger
att filmen kanske är bäst ägnad att svara mot
den moderna människans uttrycksbehov.
Filmen föddes och dog sin första död med
Georges Méliés. Sedan dess har liket ibland
visat tecken som tyder på att det endast är
fråga om skendöd; tecken, tillräckligt
påtagliga för att ge en antydan om filmens
konstnärliga möjligheter; anklagande tecken (och
här avses inte bara filmdirektörer) för att
dessa möjligheter inte tillvaratagits.
Georges Méliés var trollkonstnär och
illu-sionist innan han helt började ägna sig åt
filmen. Han bytte emellertid aldrig yrke, han
ändrade endast dess form i sökandet efter mera
adekvata uttrycksmedel. Han förstod att
klipparens sax och kameraobjektivets smidighet
kunde bryta tidens och rummets enhet och
därför ge den nyanserade, dubbelbottnade
helhetssyn som svarar mot den moderna
människans livssituation. På detta sätt erhöll
filmen magins trollmakt i födelsegåva. Det är
nog den som fortfarande verkar bakom till
synes ointressanta och banala ting, det är den
som sätter infantila glasögon även på den mera
avancerade delen av filmpubliken, det är dess
levande myt som drar oss fascinerade och
alltid åter brända som mal till projektorljusets
trollcirkel.
Det finns en väsentlig principskillnad mellan
film och andra konstformer. De flesta
konstverk har tillkommit som resultat av ett uttrycks-
eller åtminstone ett kommunikationsbehov.
Filmens tillblivelse är däremot ofta en följd av
ett konsumtionsbehov med dess ekonomiskt
gynnsamma utgångsläge.
Medan de flesta konstverk i allmänhet måste
ses så som Ragnar Josephson ser på dramat,
som en individens protest mot samhället, skapas
film i dag just av detta samhälle, av
kollektivets vaneföreställningar och mer eller mindre
stagnerade livslögner. I stället för att göra sitt
bästa att utveckla den enskilda människan och
därmed samhället parasiterar filmen på deras
missförhållanden. I brist på personlig,
konstnärlig medvetenhet blir därför de flesta filmer
viljelösa eruptionsdetaljer i vår kaotiska
tillvaro. Filmens ekonomiskt instrumentala
känslighet registrerar massopinionens ytliga
krus-ningar (i går hårdkokta deckare, i dag glamour
och romantik, i morgon patentpsykologi). Men
dess kommunikation med människan
begränsar sig för övrigt till det senaste hårmodet eller
how to make bigger and better killers.
Vore man yrkespsykolog skulle man kanske
med gott samvete kunna jämföra biografens
funktion i samhället med bordellens, med dess
avreagerande orgasmer och fadda eftersmak.
Den ger en illusorisk tillfredsställelse för de
enklaste, mest bortträngda identifieringsbehov,
den är en sophög för aggressionshämningar,
ett vilohem för eskapistisk avkoppling åt dem
som inte kan vara ensamma med sina tankars
plåga eller tomhet.
Allt detta ingår i samlingsrubriken
”avkoppling”. Och visst behöver vi alla avkoppling;
ingenting är oss som bekant mera kärt än våra
nevroser. Men det skadar inte att bli medveten
om avkopplingsbehovets djupare motiv när vi
går på bio. Filmen kan ju vara ett ypperligt
medel till självkännedom. I mörkret, bland
tusen människor, upplöser filmens suggestiva
magi, dess sugande rytm individens
känslomässiga särdrag, han blir en tusendels
biografpublik, en liten del av en svart, plastisk massa,
obarmhärtigt utsatt för dukens sensationer.
Håller man huvudet kallt, vilket man utan
svårighet torde kunna göra inför de flesta filmer,
har det ett visst intresse att studera sina
emotionella reaktioner, att hos sig själv iaktta
kampen mellan det egna och det kollektiva jaget.
Det är bara naturligt att filmen blivit
samhällets bundsförvant. Den är redan i sig själv
en produkt av ett kollektivt arbete, en
kompromiss mellan de mest skilda intressegrupper,
med kompromissens alla inneboende
motsättningar och konfliktsituationer. Det är också
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
