Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry Schein: Om film och filmkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FILM OCH FILMKRITIK
som det numera objektiviserats i ganska stor
utsträckning och därmed införlivats med vår
världsbild.
III
Att med de här skisserade förutsättningarna
och med hänsynstagande till den primära
skyldigheten gentemot läsekretsen skriva om film
har sina sidor. Dagspressens filmkritik har det
på sätt och vis bäst. Särskilt i
landsortstidningar, där ofta en skolyngling för nöjet att
gratis kunna bjuda sin flamma på bio snickrar
ihop en anmälan, såvida inte tidningen endast
lever på klipp från stockholmstidningar eller
på distributionsfirmornas reklamtexter. Men
även de större tidningarnas filmkritiker tillhör
inte alltid de intellektuellt mest fristående
skikten och de kan skriva om film genom att
anpassa sitt omdöme till filmnormaliteten. För
dem är en bra film inte konst utan konst är
en bra film, en film som är bättre än
genomsnittet. Deras kvantitativt inriktade smak är i
allmänhet väl samordnad med den breda
publikens, vilket kanske är en fördel ur publicistisk
synpunkt, fast det knappast främjar
filmdebatten.
I sin rörande förtjusning över filmens
hant-verksknep påminner de ofta om
husmoders-sidorna med deras entusiastiska redogörelser
för nya sätt att diska potatisskalare. Mindre
rörande och mera beaktansvärt är deras
skråanda och beskäftiga intressegemenskap med
den inhemska filmproduktionen, som i vissa
fall leder till det absurda kravet att svensk film
skall behandlas mera välvilligt än utländsk. Om
man överhuvudtaget accepterar konstruktiva
element i själva begreppet kritik, sätter värde
på en kritisk granskning, ett i mån av
möjligheter sakligt påpekande av bristfälligheter,
borde slutsatsen närmast vara den att svensk
film bör behandlas mera ingående och, när så
är befogat, mera kritiskt än utländska
produkter, som i alla fall inte lär ta intryck av svenska
kritikers synpunkter. Att filmens idoler, vars
ställning skapas mera lättvindigt än på något
annat område (idrotten inte undantagen) inte
mår illa av att bli påminda om sin dödlighet,
eller om konstverkens allmänna relativitet,
tycks de själva ha lättare att acceptera än deras
nitiska supporters.
I mera seriösa sammanhang, i fackorgan och
även på denna plats borde det vara svårt att
förena sin skyldighet gentemot en fordrande
läsekrets med hänsyn till filmindustrin,
an
394
tingen dessa nu är av direkt ekonomisk natur
eller i vidare, ideella sammanhang gäller sj älva
filmproduktionens existens (bortsett från att
hittills ingen konstform undertryckts av
ekonomiska svårigheter, vilket i och för sig givetvis
inte bör hindra en från att undanröja onödiga
ekonomiska svårigheter).
Man måste således akta sig för att bli
påverkad av filmens villkorslösa krav på kritik
efter sin egen existerande form. I synnerhet de
filmer, som gör anspråk på att representera en
konstart, bör finna sig i att bli bedömda efter
samma grunder som andra konstarter.
Meningar som ”med tanke på filmens ålder är
den ändå fantastisk” får därför endast ges en
filmhistorisk och inte en konstnärlig innebörd,
åtminstone om man är så optimistisk att man
tror att konst har en större livslängd än något
tiotal år. Hänvisningar till att filmen som
konstart överhuvudtaget är så ung, bör på sin
höjd styrka vårt hopp om framtiden, dock
utan att inverka på våra bedömningsnormer
i dag-
Film, i likhet med radio och för övrigt även
television, sammanförs i USA under namnet
”mass media”. De räknas med andra ord som
opinionsbildare av enorm betydelse. Därför är
frånvaron av en seriös film- och radiodebatt i
dagstidningarna rätt olycklig. Många filmer
har säkert en större — och farligare —
opinionsbildande verkan än någon politikers
valtal, men behandlas ändå inte bara på mindre
spaltutrymme utan även på ett mera okunnigt
sätt.
Det är i ljuset av detta som den tredje
formen av filmdebatt, den socialpsykologiska, får
sitt största värde. Sigfrid Kracauer och Parker
Tyler är dess främsta representanter, den förre
tysk, tung, metodisk, den senare artistiskt
sub-jektiviserande, mera ohämmat associativ.
De visar att filmerna är förljugna och banala
på ett visst bestämt sätt, att det är en
konsekvens i galenskaperna precis som hos de
tecknade skämtserierna i tidningarna. De ser på
filmen på samma sätt som man kan förmoda
att Jung hade gjort: som en kollektivsymbol
för vår tids människor, ett slags modern
folklore, onyanserad i konturerna och primitiv i
schematiseringen, men ändå ett uttryck för
kollektiva önskedrömmar eller, om man så vill,
kollektiva själsrubbningar. En film, hur
okonstnärlig den än är, bevisar enbart genom sin
popularitet, ja nästan enbart genom sin
tillkomst, att den är ett barn av sin tid och sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
