Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Goethe: Lidelsens trilogi. I svensk tolkning av Anders Österling - Inledning - I. Till Werther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE
LIDELSENS TRILOGI
Tolkad av Anders Österling
Inledning
Det hör till Goethe-biografins kända fakta, att han vid 74 års ålder under en av sina
sommarvistelser i Marienbad blev djupt förälskad i den 18-åriga Ulrika von Levetzow,
som han lärt känna år 1822. Goethes vän, storhertigen av Weimar, anhöll på hans
vägnar om hennes hand; hon avböjde men episoden måste ha satt spår även hos
henne, och hon dog ogift vid mycket hög ålder. Goethe själv övervann blott med
möda denna sena passion, och ”Trilogie der Leidenschaft” är det kvarstående
dokumentet. De tre delarna i denna trilogi tillkom i omvänd ordning: först slutdikten
om musikens försonande verkningar på hans upprivna själ (augusti 1823), därefter
huvudnumret, den s. k. Marienbad-elegin med sina stora Beethoven-lika vågor mellan
extas och depression (september s. å.) och slutligen invokationen till Werther (mars
1824). Organiskt hör de dock samman och måste, oavsett vissa för vår uppfattning
alltför abstrakta inslag, räknas till de förnämsta och omedelbaraste skapelserna i
Goethes poesi. En av hans uttolkare har i detta sammanhang mycket riktigt anmärkt:
”Till slut måste man ha att välja, om man hellre avstår från skådespelet av en
förälskad åldring eller från de diktverk, som uppstod därvid och därur. Man kan
uppenbarligen endast ha det ena tillika med det andra.”
I
Till Werther
Du vågar åter, mångbegråtna skugga,
dig fram på dagens ljusa stig,
på denna äng där friska blommor dugga
vi mötas, och du skyr ej mig.
Du synes leva i det morgontida,
där daggen livar oss på samma fält
och efter dagens möda vi förbida
dess avskedssol, i vemodsskimmer smält.
Jag själv blev kvar, men du försvann ur stycket,
du gick förut -— och har ej mistat mycket.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
