- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIX. 1950 /
406

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Goethe: Lidelsens trilogi. I svensk tolkning av Anders Österling - I. Till Werther

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOETHE

Människans levnad tycks en härlig lott
med dag och natt i mäktigt lika mått.
Men vi som bo i solskensparadiset,
vi njuta knappt det höga huldbeviset,
ty snart förvirringen till kamp oss hetsar
än mot oss själva, än mot våra kretsar.
Ingenting passar för sin andra part,
det yttre mulet och det inre klart,
och själva lyckan i sitt väna skick
blir ej igenkänd av en dyster blick.

Men nu vi se den. Starkare än allt
griper oss tjusningen i flickgestalt:
ynglingen, sorglös i sin rikedom,
står mitt i våren som en vår i blom.
Förundrad över denna nya glans
han ser sig om: all världen är ju hans!
Ut i det vida drager han med hast,
ej mur, ej stadsgräns håller honom fast.
Kring skogens toppar som en fågeltrupp
i kretsar svävar han, allt högre upp,
men från den rymd, som lätt han överger,
sitt kära mål han än på jorden ser.

Dock börjar flykten hämmas efterhand,
och fåfängt varnad snärjes han i band.
Att ses är ljuvt, att skiljas tungt — men än
finns vissheten att alltid ses igen,
och ögonblicket sonar år av brist —
men lömskt på lur står ett farväl till sist.

Du ler, min vän, tillbörligt känsloömt:
en ryslig död har gjort ditt namn berömt.
Med sorg vi hyllade din olycksgrav,
till väl och ve du brått oss övergav!

En oviss bana drog oss åter blint
mot lidelsernas dunkla labyrint,
och gång på gång vi drevos i vår nöd
mot samma slut — att skiljas heter död!
Hur rörande, när skalden i sin sång
försöker undfly dödens skiljetvång!

I dessa halvförskyllda kval omsider
en gud lät honom säga, vad han lider.

406

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free