Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
DEN BLEKA VÅREN
Mitt i backen låg huset där Bernhard hade
sin verkstad och affär. Utanför staketet fanns
gatan, inte med någon genomgångstrafik utan
en stillsam väg som slutade när bebyggelsen
slutade strax bortom, och sedan delades upp
på stigar in i skogen. Han hade sitt arbetsbord
vid fönstret, han kunde se upp från sina klockor
om någon gick förbi. När han då nyss hade
sysslat med små hjul och millimeterskruvar,
syntes människorna i första ögonblicket så
jättestora, tallarna uppe på berget så
oregelbundna och levande.
Ibland kunde han tycka att han kommit för
högt på backen. Högst uppe på krönet hade
disponenten sin vita villa, snett emot bodde en
pensionerad major, nedanför fanns
överläraren. Bernhard borde hållit till längre ner mot
sjön. Där låg några fattiga kåkar, där bodde
sådana som aldrig kommit upp sig.
Men han kände sig inte i vägen. Han
började bli till åren, och hade inte längre samma
respekt för fint folk. Han blev långsynt, han
såg förbi människorna, mot en bakgrund där
bakgrunden betydde mera och de själva blev
suddiga. De försvann inte. Tvärtom blev tingen
i världen allt flera för honom och tydligt
inkopplade i varandra. Han lyssnade, när folk
kom in med sina klockor och stannade ett tag
för att prata. Han var medlidsam och
hjälpsam, tyckte de. Men fast ingen av dem förstod
det, tog han inte riktigt del i bekymren. Längst
inne i hjärtat hade han också en sten som var
alldeles kall.
Möjligen märkte Rut det, dotter till den
pensionerade majoren.
Första gången hon var inne, hade hon ärende
med sin klocka som gått sönder. När hon fått
tillbaka den, lämnade hon in en till. Han ville
inte åtaga sig den, fabrikatet var av det dåliga
slag som ingen stj ärnurmakare vill göra något
åt. Hon sa att hon hade vunnit den på en
basar, och bad honom att ändå försöka. Hon
kom in allt oftare för att höra efter, om den
var färdig.
Den låg i en av lådorna, snart upphörde hon
att fråga efter den.
Hon satt i hans gamla soffa, han kunde
arbeta vidare vid fönsterbordet och vända
ryggen åt henne. Ibland pratade hon mycket ivrigt,
ibland bara droppade samtalet. Efter hand
hade de blivit mycket förtroliga med varandra.
Mildväderdagar när snön ändå föll, glest
men länge. Alla fasta föremål där ute värjde
sig mot den, men vindilar svepte fram, snön
virvlade och tog sig runt. Ilarna upphörde*
snön föll vidare, nästan tyngdlös men omöjlig
att hålla borta. Stolparna svartnade i blötan,
träden fick vita lister längs varenda gren,
marken täcktes allt djupare.
En annan dag var det sträng kyla.
Gruskärran körde förbi, gatukontorets stora grusbil
hann inte med en oviktig förstadsgata. Den
drogs av en väldig ardenner, bred över
korsryggen, med yviga hårtovar kring fotknölarna
och en blond man. Han lufsade slött, kärran
var hälften så stor som han själv. Pojken satt
på kanten och visslade på någon vemodig
schlager, slängde ut en skyffel grus här och
var.
Rut kom ihåg sommaren hon hade bott vid
Gudhem. På de stora fälten löpte hingstarna
fritt, marken rök under deras hovar, manarna
fladdrade, de skockade sig när de sprang, så
att varje skock blev till ett djur. Kanske hade
grushästen varit med bland dem.
Men Bernhard var inte sentimental. Somliga
måste ju kasseras och kastreras, även som av-
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
