Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLEKA VAREN
dankade kunde de vara vackra. Ja, vacker var
inte rätta ordet, men något att finnas till med.
Rut skakade på huvudet, ögonen mörknade
men hon teg.
Hon var jämnårig med Eva, hans dotter.
Eva hushållade för honom, hon lagade maten
saktfärdigt men ganska gott, hon städade.
Barnen ute på gatan sprang till henne när hon
kom. De ville att hon skulle åka kana på deras
kanor, och hon gjorde som de bad henne fast
hon så gott som alltid föll.
— Du skulle inte bry dig om att åka, sa
han till henne.
— De ber mig ju.
— Du får säga nej.
— De är ju så snälla. De hjälper opp mig
när jag ramlar. Och snart är det ju vår, då
finns det inga kanor.
Han kunde undra, om det var barnen hon
drömde om när hon skrek om nätterna. Hon
vred sig i sängen och vred sig allt oroligare,
som om hon ville komma undan något. Till
sist kom skriket, hon halwaknade, vände sig
och föll ner i sömnen igen på andra sidan.
— Hur sover du om nätterna? frågade han.
— O, jag sover så bra.
— Drömmer du något?
— Nä, aldrig. Jag tror aldrig att jag har
drömt något. Är det också för att jag inte är
riktigt klok?
När Rut kom in, var Eva alltid nöjd. Hon
småskrattade och kråmade sig, hon lovade att
sitta så tyst om hon fick vara med. Men Rut
kände sig generad av henne, Bernhard ledde
ut henne, fast hon då gav ifrån sig ett kvidande.
— Kan du inte ställa om, så Rut blir min
syster? bad hon.
— Det är alldeles omöjligt.
— Inte är det omöjligt. Så glad som du är
åt henne.
— Varför har Eva blivit sådan? frågade
Rut.
— Vad vet man om trådarna? sa Bernhard.
Arv, någonstans ifrån? Elände när hon växte
upp? Det är bättre att inte bry sig om att
grubbla.
— Var hennes mor ... likadan?
— Vad tycker du? sa han.
Och han berättade för henne om sin hustru.
Hur han varit förälskad i henne med en
sådan där fastklamrande förälskelse som vill
skära av sina egna sinnen för att slippa ifrån
sanningen. Han såg henne tillsammans med
den andre, han hörde deras samtal, han
räknade ut att de gjorde av med hans pengar.
Men han klövs i två delar, den riktiga delen
som fortsatte att älska, och en ovidkommande
ytterdel som ideligen måste konstatera hur
hänsynslös hon var, utan hederlighet, utan
omsorg om dottern som de hade. Han tiggde henne
om att inte skilja sig, och hon avstod, helst
som den andre var en utfattig odåga. Han
grälade på henne, han hotade henne, han var
färdig att döda den andre. När han lät som
farligast, låtsades hon ge odågan respass. Han
visste att hon var falsk, men han hade sina
ohjälpliga förhoppningar att hon till sist skulle
komma över till honom.
Till sist försvann hon slutgiltigt en natt, och
samtidigt en massa klockor som han just hade
fått hem.
Rut stirrade framför sig medan han
berättade.
— Finns det ingenting i denna världen som
är som det ska? sa hon.
— Jo visst, svarade han. Allting. Det ska
inte vara annorlunda än det är.
Samtidigt kände han en stark glädje över
att han verkligen kunde mena det.
Rut hade också börjat nämna en del om sina
föräldrar.
— Far, han finns jämt i något slags givakt.
Och när man står i givakt, då ska man ju
koncentrera sig på det som är viktigt. Det han
koncentrerar sig på, det är hur han ska hålla
sig ungdomlig, och prydlig.
Röda kinder och vita stubbmustascher,
mycket liten till växten. Bernhard såg honom
ibland, när han gav sig i väg på
långpromenader utåt skogen, ibland i sportdräkt, men ibland
i ridbyxor och stövlar.
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
