Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
— Då och då måste han väl märka något
av det som händer därhemma. Men man kan
se på honom hur han stänger av sig. Han vill
inte ha konflikter, han är ju pensionerad. Han
talar om ryssarna, eller Solvalla.
Och modern. Bernhard gissade att hon till
åren var halvvägs mellan sin man och sin
dotter. Det var en mycket utspridd familj.
— Om kvällarna, ifall hon inte är
bortbjuden nånstans, då sätter hon sig att skriva brev,
det ena arket efter det andra. Men hon skickar
aldrig av dem, hon river sönder dem när de
är färdigskrivna. Jag vet vad de innehåller.
Hon berättar de mest intima saker, om sig
själv och oss andra — mycket är uppdiktat,
skulle jag tro. Och så adresserar hon dem till
än den ene, än den andre bland våra bekanta.
Hon skulle göra skandal, om något komme i
väg, av misstag.
— Hon vill kanske att den möjligheten ska
finnas, sa Bernhard. Som möjlighet.
— Jag har undrat detsamma, sa Rut. På
något sätt är jag lik henne.
Hon funderade, men angav inte vari
likheten bestod.
— Jag har egentligen inte hemma att göra,
sa hon i stället. Förr undrade jag, vad jag
skulle ha föräldrar till. Fast nu är jag enbart
nöjd med att de håller sig på sin kant. De ser
mig knappt.
— Du fortsätter att bo där, sa Bernhard.
— Det här arbetet jag har — om jag
dessutom skulle hyra mig bostad för lönen.
— Det skulle göra dig gott att komma bort
nånstans.
— Inte när man känner sig avskuren
nånstans invärtes. Som en tulpan väl känner sig,
när de har stuckit in en ståltråd i löken på den.
Så som de gör ibland, i blomsteraffärerna.
Han snurrade sakta runt på sin lilla taburett
till arbetsstol.
— Du är ingen tulpan, sade han.
Kappan hade hon knäppt upp, på fotterna
hade hon kraftiga rågummiskor. Hon var
spensligt byggd, ansiktet var litet, särskilt
hakan och munnen var mycket näpna.
— Mor har haft en syster som ströp sig själv,
sa hon. Hon fick nån kramp i strupen,
emellanåt. Till sist kvävdes hon av den.
— Du ska inte bekymra dig så mycket om
gamla mostrar, sa han.
— Jag själv då! De måste tvångsmata mig
när jag var liten. De sprang till läkare med
mig, det var ju enklare än att själva begripa
något. De satte mig på barnhem ...
Hon tystnade, som om hon försvann i det
förgångna. Men så tog hon sin basker och
skakade på håret.
— Äsch, i kväll ska jag ut och åka skidor
i månskenet. Om det blir något månsken, så
som det yr nu.
Vita fanor fladdrade då och då upp ur
jorden. Vinthundsskockar löpte genom gatorna
och nafsade varandra. Lakan virvlade ut från
taken, trasslades, förtunnades och försvann.
Men det syntes på luften att solen måste stå.
högt på himlen. Den snö som drev mot rutorna
smälte strax.
— Du skulle ha någon i sällskap, på
skidturen, sa Bernhard.
Hon väntade med svaret.
— Om jag inte vill ha, sa hon.
Trots allt kände han sig nöjd med att hon
sa så. Och ändå kunde han ju inte ha någon
tanke för egen räkning.
— Till våren, kanske, tilläde hon så
pass-lättsinnigt hon kunde.
Våren närmade sig. Bernhard följde med
den, som om han haft rötter under fotsulorna:
träden angick honom på sätt och vis mera än
människorna. Somliga dagar låg det tjock
glansis på hela sjön, och vinden var kall. Men
i lä kändes solen het, den glimmade på
fruktträdens grenar, deras stammar syntes inte i
skuggan, träden var förvandlade till lysande
nät som svävade över marken.
— Vad jag tycker det är hemskt med den
här tidiga våren, sa Rut. Kvistarna som
blänker, men inga knoppar sväller, det är så
onödigt ... Fågeln som flöjtar, entitan eller vem
det är, så sprött den låter, som om den vore en
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
