Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLEKA VÅREN
istapp. Som om man kunde hejda våren, bara
genom att bryta av den.
— Stackars lilla du, sa han.
— Ja, som inte har pengar att resa
härifrån. Det står ju i annonserna att man nu ska
vara på Rivieran. Där ... nä, jag har aldrig
varit där. Men här, ser du inte hur färgen på
himlen tar slut? Och ändå är den så matt från
början. När den kommer ner mot
skogstopparna tar den slut, den går över i något gult.
Den bleka våren! Hon sa att hon hatade den.
Och hon förklarade månen för honom.
Nytändningen, när den inte längre orkade
följa med solen utan blev efter. Den böjde sig
mot solen, längtade dit, men hade ingen pil till
sin båge att skicka med bud: här är jag, vänta
på mig! Med varje kväll blev avståndet allt
större. Den resignerade, försökte lysa på egen
hand, blev allt fetare och mer efter.
Han tog hennes smala händer, skrattade
vänligt, såg på hennes ansikte: fina kinder,
genomskinlig hy, gråa oroliga ögon.
— Hurdan färg har du när du blir
solbränd?
— Ganska ljus, svarade hon och förstod inte
eller ville inte förstå vad han menade:
Att hon om några månader skulle ligga på
badstranden, trivas med sommaren, känna sig
stark och lycklig.
Så hände sig att det kom främmande till
majorens. Link hette han, han hade långt grått
hår vid tinningarna, spänstigt som vingarna
på konduktörsemblemet. Solen satt på hans
tå-hättor när han gick med majoren på gatan. De
resonerade värdigt med varandra.
— Vi har fått främmande, sa Rut. Men jag
måste ändå få komma in till dig någon gång.
Det har jag inte märkt förut: att det är
nödvändigt för mig att få träffa dig då och då.
Hon lät förändrad, han tänkte att hon var
gladare.
— Du tycker kanske jag är ett påhäng?
undrade hon.
— Mm, sa han och strök över hennes hår.
— Tycker du?
— Det är ingen som jag har här så gärna
som dig.
Då slog hon armarna om halsen på honom
och började snyfta. Det var nog inte riktigt att
hon var gladare.
Han fick veta en del om herr Link.
— Vilken familj man har! Han lägger an
på mor, men far låtsas om ingenting. Han har
de vanliga fraserna, de låter så komiska. Men
far ser bara ut som om han hade hört ett
kommandoord: Osagt! Och sen märker han inte
något. Men mor lyssnar. Nä, inte lyssnar. Hon
stelnar till. Hon sneglar på honom från sidan.
Hon svarar inte på vanligt sätt, utan ibland
tiger hon, ibland riktigt flamsar hon. Sådan
var hon aldrig förr.
— Hur länge stannar han hos er?
— Han håller på att flytta till stan, fast han
ska bo nånstans inne på Norr. Jag tror att far
är skyldig honom en massa pengar.
Herr Link var änkling, men hade en son i
samma ålder som Rut. Snart kom också sonen
på besök.
Han gick en promenad med Rut, de kom
förbi Bernhards fönster, hon vinkade in till
honom. De var ett vackert par, han med
korpsvart hår. Han gick barhuvad och hade en
uppburrad röd halsduk.
Och det råkade bli så, att strax efter dem
kom en av pojkarna från fattighusen. Han hade
en pilbåge trädd över axeln, och på ryggen
hängde ett koger med pilar. Det var den tid
då enarna började bli smidiga så att de kunde
duga till bågar, även om grabben varit otålig
och gärna kunnat vänta några veckor.
— Nä, jag tycker inte om honom, sa Rut
sedan. Jag ska säga dig varför: det är din
skuld. Jag har varit alldeles för ofta här hos
dig. Nu är alla de andra så barnsliga, så jag
vill skratta åt dem.
— Jag är ledsen över det, sa han.
— Det kan du inte mena.
— Jo. Du ska inte sitta för länge i mitt
kyffe.
— Stöter du bort mig?
— Lilla kära. Men jag vill att du ska leva.
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
