Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR
Hon följde med fingret ornamentiken i
soffkarmen.
— Om jag inte kan leva? sa hon.
— Visst kan du.
Hon skrattade.
— Vad jag blev högtidlig. Edvard och en
flört med honom, det är ju alltsammans. I
kväll ska vi gå på bio.
Hon blev fjärrskådande, som om hon redan
vore inne på stadsgatorna.
— Ska du inte fråga vad vi ska se för nån
film?
— Ja, vad ska ni se?
— Romantik, heter den. Edvard påstår att
den har fått fem stjärnor. Det är ju tvunget
att se en sån film.
Eva hade också lagt märke till Edvard.
— Det kommer en ny pojk till majorens.
Han är stilig, han är precis som en pojk ska
vara. Inte nånting som behöver ändras.
Hon pratade ofta om honom, ibland med
vekhet i rösten.
— Tänk, om en sådan ville gifta sig med
mig! Men det är förstås inte att tänka på. Han
ska förstås ha Rut.
Hon förstod att hon måste sänka sina
anspråk.
— Tänk, om man ändå kunde få komma
och se på deras bröllop!
Och sen den sista hemligheten:
— Han heter Edvard. I förnamn!
Hon satt och petade i sina tänder.
— Far, är du ledsen på mig?
— Inte är jag det. Allt som du hjälper mig
med.
— Men är det inte något annat?
— Vad menar du då?
— Jag luktar ju så illa.
Hon vädrade på sig själv och rynkade näsan.
Han försäkrade henne att hon luktade inte
illa alls. Och det var så. Han visste inte hur
hon fått inbillningen att hon stank.
Men Rut kom flera gånger.
— Han säger att han är kär i mig.
Bernhard lyssnade efter någon darrning som
ARNÉR
ändå antydde att hon var glad eller smickrad
eller själv anstucken.
— Och det måste väl gå samma väg som med
de andra. Först en smekmånad, och sen slut.
— Nej, sa Bernhard. Ingenting upprepar
sig. Efter hand är man starkare, och då kan
något hända med en.
Hon såg ömt på honom.
— Jag är så trött, sa hon. När jag ser
flugorna komma fram — jag kan önska att jag
finge byta med dem och krypa in i deras
springor.
Han la armen om henne, hon kröp intill
honom, som om han kunde vara en flugspringa
för henne. Han tänkte han skulle vara varsam
mot henne. Han hade ingenting att säga henne,
förmanande eller förnumstigt.
— Och vad det börjar bli hemskt
därhemma, sa hon. För några dar sedan frågade
mor vad jag tyckte om farbror — ja, jag har
fått anvisning om att han ska heta farbror.
Jag svarade att han kunde gjort sitt, vid det
här laget. Allt vad hon då sa om att jag var
svartsjuk på henne, att barn aldrig unnar sina
föräldrar något, att jag skulle hålla mig till
Edvard.
Han försökte skämta:
— Då säger hon ju bara vad jag också har
sagt.
Hon brydde sig inte om skämtet. Hon såg
på sin hand där hon kramade sin handske, och
ryggade bakåt en smula för den. Hennes lilla
dubbelhaka syntes då tydligare.
Så kom den dag då man sa sig att i dag
är i alla fall våren här. Och i detsamma märkte
man ännu tydligare hur ljumt soldiset var.
Skuggorna i skogsvecken var fyllda med
värme, färgen på tak och trädgårdsrabatter
kunde omöjligen vara vinterlig. Entitan hade
djupnat till trast, hasselhängena tänjde ut sig
och brast sönder i gult.
Och sjön — trafiken hade börjat, en
motorseglare dunkade förbi, också i den bultade
världens hjärta, tänkte Bernhard. Pojkarna
stötte sönder de sista iskanterna och föste ut
blocken i fritt vatten, de hjälpte solen. Måsarna
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
