Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLEKA VÅREN
sydde sina mönster i diset, ibland med korta
styng, ibland med långa tråckeltrådar.
Rut, som brukade säga elaka ord om sjön:
— Sött vatten! Sött! Och klucket vid
stranden : ligga stilla och gunga. Om det åtminstone
vore en flod som strömmade!
— Jag är säker på det var bara för att det
var kväll. Och lite rött på himlen, som smink.
Men han tappade alldeles besinningen. Han
påstod han kunde inte leva utan mig. Han ville
att vi skulle gifta oss. Det var så komiskt. Om
vi gifte oss — jag skulle aldrig kunna glömma
hur komisk han var. Munnen, som den darrade.
Och ögonen. Jag skulle aldrig ha respekt för
honom.
— Och du är bara kallsinnig? sa Bernhard
bekymrat.
— Jag vet inte. Jag speglar mig inte. Jag
hoppas åtminstone att jag inte ser ironisk ut.
För jag vill inte såra honom. Jag vill honom
inget illa alls.
Hon blev ivrig och tog Bernhards hand.
— Det kan ju heller inte vara så allvarligt.
Han glömmer mig snart. De menar ändå
ingenting med vad de säger. Det ser man ju jämt.
— Rut, svarade han. Du är inte så likgiltig
för honom som du inbillar dig.
Hon slappnade alldeles av.
— Du förstår mig inte, sa hon. Allting har
stannat för mig. Vet du, om jag skulle gifta
mig — jag ville gifta mig med dig.
Som en kåre karrade sorgen över honom,
att tiden skulle placerat ut dem så ojämnt.
Men strax var han lugn igen. Han var glad
över att hon hörde till hos honom. Men han
kände också en stark önskan, liksom en bön,
att ändå lyfta henne ifrån sig, bort till någon
som på ett enkelt sätt kunde göra henne lycklig.
— Hon är så underlig, sa Edvard. (Han
hade kommit in till Bernhard, med en klocka
som skulle göras ren.) Ja, hon har talat så
mycket om er, så därför kan j ag tala om henne,
också. Hon krånglar till allting. Det finns ingen
jag gillar så mycket som henne. Men det är
som om hon inte ville begripa det.
Han skrapade med nageln mot glaset i skylt-
lådan. Den röda halsduken passade inte längre
ihop med honom.
— Ibland undrar jag om det är rena tricket
från hennes sida. Man vet ju att somliga tjej...
— Ni ska ha tålamod med henne, sa
Bernhard.
— Det är lätt sagt.
— Ni är inte van att behöva ha tålamod?
— Änä, sa han. Fast just därför kunde det
som omväxling ...
— Bara för det?
— Nä, jag svär. Jag har aldrig träffat på
nån som henne. Jag vet inte vad som står på.
Förr, vad man skulle visat en sådan dam att
det fanns fler än hon på stan.
— Det är inte rätta vägen med fröken Rut,
sa Bernhard.
— Jag vet inte vad som är rätta vägen,
sa Edvard. Ibland undrar jag, om hon alls kan
tycka om en pojke. Så det är nog bäst man
tar sig i kragen innan det blir för sent.
Han föreföll både ledsen och beslutsam när
han gick. Bernhard var osäker på hur han
skulle gissa fortsättningen.
Vårdagjämningen kom. Skrattmåsarna kom.
De skränade, de slogs, de blängde med stela
vitögon. De var varken vackra eller snälla, med
sin bruna huva över huvudet. Men med dem
hade den riktiga vårkonserten börjat.
Efter-middagstystnaden hade förut varit så
ekokänslig. Nu fick den sällan tid att samla sig,
den spräcktes ständigt sönder av
skrattmåsarnas grä.
Vårfrukvällen for Rut på bal. När hon var
färdig att åka, sprang hon inom till Bernhard.
För första gången märkte han att hon doftade
parfym. Eva föll på knä och kände på hennes
långa klänning.
Men det var inte bara festdräkten som gj orde
henne främmande. Hennes ansikte var spänt,
hon var starkt sminkad.
— Jag ska göra som du har sagt, sa hon. Jag
ska inte vara rädd för honom. Men tänk
bara ...
— Inte tänka så mycket, sa han.
2 BLM 1950 VI
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
