Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPISOD I FJÄRRAN
cigarrett och tycktes på vippen att tala. Så
skiftade hans uttryck och röjde tillfredsställelse,
men han talade inte. En sval vind hade stigit
upp och professorn huttrade. Ljudet från
flöjten kom med jämna mellanrum från djupen
där nere, stundom blandat med rasslet från
palmblad i närheten då de gneds mot varann.
”De här människorna är inga vildar”, märkte
professorn att han sa för sig själv.
”Bra”, sa caouadjin och reste sig långsamt.
”Behåll era pengar. Femti francs räcker. Det
är en ära.”
Så återgick han till franska:
”Ti nas quå discendre, to’ droit.”
Han spottade, skrockade (eller var
professorn hysterisk?), och vandrade hastigt
därifrån.
Professorns nerver var på
bristningsgränsen. Han tände en ny cigarrett och upptäckte
att läpparna rörde sig automatiskt. De sa: ”Är
det här en situation eller ett predikament? Det
är löjligt.” Han satt mycket stilla i flera
minuter och väntade på att en känsla av verklighet
skulle nå honom. Han sträckte ut sig på den
hårda, kalla marken och såg upp mot månen.
Det var nästan som att se rakt in i solen. Om
han flyttade blicken lite i taget, kunde han få
ett band av svagare månar över himmeln.
”Otroligt”, viskade han. Så satte han sig snabbt
upp och såg sig omkring. Det fanns ingen
garanti för att caouadj in verkligen hade gått
tillbaka till staden. Han reste sig och tittade över
avgrundskanten. I månskenet tycktes botten
vara miltals ifrån honom. Och det fanns
ingenting att jämföra med, inte ett träd, inte ett hus,
inte en människa . .. Han lyssnade efter flöjten
och hörde bara vinden svepa förbi sina öron.
Han greps av ett plötsligt och våldsamt begär
att springa tillbaka till vägen och han vände
sig om och såg åt det håll som caouadjin hade
gått. Samtidigt kände han försiktigt efter
plånboken i bröstfickan. Sedan spottade han över
kanten. Sedan kastade han vatten över den och
lyssnade ivrigt, som ett barn. Detta gav honom
impulsen att börja vandringen längs stigen ner
i avgrunden. Underligt nog var han inte yr.
Men han avhöll sig visligen från att titta åt
höger, över kanten. Det blev en lång och brant
nerförsklättring. Enformigheten i den försatte
honom i en sinnesstämning inte olik den som
hade förorsakats av bussfärden. Han mumlade
åter ”Hassan Ramani”, taktfast och gång på
gång. Han hejdade sig, arg på sig själv för
de olycksbådande övertoner som namnet nu
väckte till liv hos honom. Han kom underfund
med att han var uttröttad efter resan. ”Och
promenaden”, tillfogade han.
Han hade nu hunnit en bra bit ner längs
det väldiga stupet, men månen som stod rakt
ovanför gav lika mycket ljus som förut.
Endast vinden var kvar där uppe, irrade omkring
bland träden, blåste genom Ain Tadouirts
dammiga gator, in i vestibulen på Grand Hotel
Saharien och in under dörren till hans lilla
rum.
Det slog honom att han borde fråga sig
varför han gjorde något så irrationellt som det
här, men han var tillräckligt intelligent för att
förstå att eftersom han gjorde det var det inte
så viktigt att just för tillfället söka efter
förklaringar.
Plötsligt hade han slät mark under fotterna.
Han hade nått klyftans botten förr än han hade
väntat sig. Han klev vidare med misstrogna
steg, som om han väntade sig ett nytt
förrädiskt stup. Det var så svårt att veta i denna
ensartade, disiga klarhet. Innan han visste
ordet av var hunden över honom, en tyngande
pälsklump som försökte stöta honom bakåt, en
skarp klo som klöste honom över bröstet,
muskler som spändes mot honom för att sätta
tänderna i hans hals. Professorn tänkte: Jag
vägrar att dö på det här sättet. Hunden vek
tillbaka. Det såg ut som en eskimåhund. Då
den rusade fram igen ropade han, mycket högt:
”Ohoj!” Den störtade sig mot honom, det blev
ett virrvarr av förnimmelser och någonstans
en häftig smärta. Det hördes också ljudet av
röster mycket nära honom och han förstod inte
vad de sa. Någonting kallt och metalliskt
pressades brutalt mot hans ryggrad under det att
hunden ännu en kort stund med tänderna
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
