Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL BOWLES
hängde kvar i sönderslitna kläder och kanske
också kött. Professorn förstod att det var en
bössa och han höjde händerna och skrek på
moghrebi: ”Ta bort hunden!” Men bössan
stötte honom bara vidare, och eftersom
hunden, när den väl var nere på marken igen, inte
hoppade på honom än en gång, tog han ett steg
framåt. Bössan fortfor att stöta honom i
ryggen och han steg hela tiden framåt. På nytt
hörde han röster men den som var rakt bakom
honom sa ingenting. Folk tycktes rusa omkring,
det lät så åtminstone. Ty hans ögon, upptäckte
han, var fortfarande tätt slutna mot hundens
angrepp. Han öppnade dem. En grupp män
närmade sig honom. De var klädda i
chaamba-stammens svarta kläder. ”Chaambas är ett moln
över solens ansikte.” ”När en chaamba dyker
upp vänder sig den rättfärdige bort.” I hur
många basarer och på hur många
marknadsplatser hade han inte hört dessa talesätt
skämtsamt yttras vänner emellan. Aldrig till en
chaamba förstås, ty dessa besökte aldrig
städerna. De skickar dit en förklädd representant
som med hjälp av skumma element där ska
söka avyttra deras tjuvgods. Ett tillfälle att
pröva riktigheten i dylika påståenden, tänkte
han snabbt. Han tvivlade inte ett ögonblick
på att upplevelsen skulle bli en varning för
honom att ge sig in på sådana dåraktiga tilltag
— en varning som när han såg tillbaka på den
skulle te sig till hälften olycksbådande, till
hälften farsartad.
Två morrande hundar kom framrusande
bakom männen som nalkades och kastade sig
mot hans ben. Det väckte anstöt hos honom
att ingen tog notis om detta etikettsbrott.
Bössan stötte honom ännu hårdare då han försökte
kliva undan för djurens ljudliga angrepp. Än
en gång skrek han: ”Hundarna! Ta bort dem!”
Bössan knuffade honom framåt med stor kraft
och han föll omkull, nästan framför fotterna
på skocken av män. Hundarna slet i hans
händer och armar. En känga sparkade undan dem,
de gnällde till och kängan fortsatte att med ökad
kraft sparka professorn i sidan. Sedan kom
det en trumeld av sparkar från olika håll och
han rullades våldsamt omkring på marken en
stund. Under hela tiden kände han hur händer
stacks ner i hans fickor och länsade dem på
allt innehåll. Han försökte säga: ”Ni har alla
mina pengar. Sluta sparka mig!” Men hans
mörbultade ansiktsmuskler fungerade inte. Han
kände hur han trutade med munnen, och det
var allt. Det var någon som gav honom ett
fruktansvärt slag i huvudet och han tänkte:
Tack gode Gud, nu förlorar jag åtminstone
medvetandet. Men ändå var han alltjämt
medveten om de gutturala rösterna som han inte
förstod och även att han blev hårt bunden kring
vrister och bröst. Så följde svart tystnad som
då och då öppnade sig som ett sår och släppte
in de mjuka, djupa tonerna från flöjten som
gång på gång upprepade samma serie av toner.
Plötsligt kände han olidlig smärta överallt —
smärta och kyla. Då har jag alltså varit
medvetslös, tänkte han. Trots detta tycktes det
närvarande bara som en direkt fortsättning av det
föregående.
Det började ljusna svagt. Det stod kameler
i närheten av där han låg. Han hörde deras
gurglingar och deras tunga andhämtning. Han
kunde inte förmå sig att försöka öppna ögonen
om det nu skulle visa sig vara omöjligt. Men
då han hörde någon närma sig, märkte han att
han inte hade några svårigheter att se.
Mannen såg ointresserat på honom i det grå
morgonljuset. Med ena handen klämde han
ihop professorns näsborrar. Då professorn
öppnade munnen för att andas, grep mannen
snabbt tag i hans tunga och drog i den så
mycket han orkade. Professorn fick kväljningar
och kippade efter andan. Han såg inte vad som
försiggick. Han kunde inte’skilj a mellan
smärtan av det brutala rycket och den från den
vassa kniven. Sedan blev det ett oändligt
hark-lande och spottande som fortsatte automatiskt,
som om han knappast hade del i det. Ordet
”operation” for hela tiden genom hans
medvetande. Det stillade hans skräck en aning
medan han sjönk in i mörker igen.
Karavanen bröt upp någon gång fram emot
morgonen. Professorn var inte medvetslös men
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
