Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPISOD I FJÄRRAN
i ett tillstånd av ytterlig avdomning. Han
hark-lade sig fortfarande och dreglade blod, då han
dubbelvikt stoppades ner i en säck och bands
fast vid ena sidan av en kamel. Lägre änden
av den väldiga amfiteatern utgjorde en
naturlig port i klippformationen. Deras meharis som
var lätt lastade under den här färden gick
igenom i gåsmarsch och klev sakta uppför den
svaga sluttningen bakom vilken öknen tog vid.
På kvällen vid en rast bakom några låga kullar
tog männen ut honom, fortfarande i ett
tillstånd som inte medgav någon
tankeverksamhet, och över de smutsiga trasor som fanns
kvar av hans kläder band de fast en rad
underliga bälten gjorda av sammanlänkade
konserv-burksbottnar. Den ena efter den andra av dessa
blanka gördlar lindades om hans bröst, hans
armar och ben, till och med över hans ansikte,
tills han var fullständigt innesluten i en
rustning som täckte honom med sina cirkelrunda
metallfjäll. Det gick ganska muntert till
medan man på så sätt pyntade ut professorn. En
av männen tog fram en flöjt och en annan
något yngre karikerade med en viss grace en
Ouled Nai’1 som utför en käppdans. Professorn
var inte längre vid medvetande. Han fanns
egentligen bara till i centrum av de rörelser
som utfördes av de andra. När de hade klätt
honom färdigt på det sätt som de ville att han
skulle se ut, stoppade de in lite mat under de
runda plåtbitarna som hängde över hans
ansikte. Trots att han tuggade mekaniskt föll till
sist det mesta ut och ner på marken. De
stoppade in honom i säcken igen och lät honom
ligga där.
Två dagar senare kom de fram till en av sina
egna lägerplatser. Här fanns det kvinnor och
barn i tälten och männen måste driva bort de
gläfsande hundarna som de hade lämnat där
till deras skydd. När de tömde ut professorn
ur säcken hördes det skräckslagna rop och det
tog flera timmar att övertyga den sista kvinnan
om att han var ofarlig, trots att det inte ens
från början rådde minsta tvivel om att han
var en värdefull egendom. Efter ett par dagar
•drog de åter vidare. De tog med sig allting
och eftersom de kom till varmare trakter
färdades de endast nattetid.
Så småningom läktes professorns alla sår
och han kände inte längre någon smärta, men
ändå började han inte tänka igen. Han åt och
uträttade sina behov och dansade när han blev
tillsagd — ett skuttande upp och ner utan rim
och reson som särskilt gladde barnen,
huvudsakligen på grund av det härligt skramlande
läte som åstadkoms. Och vanligtvis sov han
sig igenom dagens heta timmar, sov bland
kamelerna.
Karavanen styrde kosan åt sydost och
undvek på så sätt all fast bebyggelse. Efter några
veckor kom de till en ny högplatå, en
fullständig vildmark med sparsam vegetation. Här
slog de läger och stannade kvar medan deras
meharis släpptes ut på bete. Alla trivdes här.
Vädret var svalare och det låg en brunn bara
några timmars marsch längs en sällan använd
färdväg. Det var här de kom på idén att föra
professorn till Fogara och sälja honom till
tua-regerna.
Det dröjde ett helt år innan de satte denna
plan i verket. Vid det laget hade professorn
övat upp sin färdighet betydligt. Han kunde
göra handstans, utstöta en rad hemska
morrande läten som trots allt inte saknade ett visst
humoristiskt element, och när man tog bort
plåtbitarna från hans ansikte upptäcktes det
att han kunde göra härliga grimaser medan
han dansade. Man lärde honom också några
grundläggande oanständiga gester som aldrig
förfelade att locka fram förtjusta små skrik
från kvinnorna. Han fördes nu fram bara efter
särskilt rikliga måltider, när det var musik och
fest. Han fogade sig med lätthet efter deras
sinne för ritual och utarbetade en sorts stomme
till ett ”program” som han kunde visa när
han kallades fram: han dansade, rullade runt
på marken, härmade vissa djur och rusade till
slut mot skaran i låtsad vrede och fick bevittna
den förvirring och uppsluppenhet som blev
följden.
När tre av männen gav sig i väg till Fogara
med honom förde de med sig fyra meharis och
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
