Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL BOWLES
han red på sin utan minsta svårighet. Inga
åtgärder vidtogs för att bevaka honom utom
att de hade honom bland sig och en man alltid
höll sig längst bak i sällskapet. Vid gryningen
fick de stadsmurarna inom synhåll och
väntade hela dagen bland klipporna. Vid
skymningen gav sig den yngste åstad och efter tre
timmar kom han tillbaka med en vän som förde
med sig en grov käpp. De försökte få
professorn att gå igenom programmet på platsen men
mannen från Fogara hade bråttom att komma
tillbaka till staden så de gav sig alla i väg på
sina meharis.
När de kom till staden red de direkt till
mannens hus där de satte sig bland kamelerna
på gården och drack kaffe. Här utförde
professorn åter sina nummer, och nu blev det
långvarig munterhet och mycket
handgnug-gande. Överenskommelse träffades, en
penningsumma betalades, chaambas drog sig
tillbaka och lämnade kvar professorn i huset hos
mannen med käppen, som inte dröjde med att
stänga in honom i ett litet bås utanför
gårdsplanen.
Följande dag i professorns liv var mycket
betydelsefull, ty det var då som smärtan åter
började väckas till liv inom honom. Det kom
en grupp män till huset och bland dem befann
sig en vördnadsvärd herre, bättre klädd än de
övriga, vilka ägnade sig åt att smickra denne,
placera eldiga kyssar på hans händer och
vecken i hans klädnad. Denne herre var mycket
angelägen att gång efter annan komma in på
klassisk arabiska för att göra intryck på de
övriga som inte kunde ett ord ur koranen. Hans
konversation kunde därför låta ungefär på
följande sätt: ”Kanske i In Salah.
Fransmännen där äro dumma. Himmelsk hämnd är nära.
Låtom oss icke påskynda den. Prisa Den Högste
och kasta ditt anatema mot avgudar. Med färg
i ansiktet. Såvida polisen vill granska det
närmare.” De andra lyssnade och höll med under
långsamma och högtidliga nickningar. Och
professorn i båset bredvid dem nickade också.
Det vill säga, han var medveten om ljudet av
den gamle mannens arabiska. Orden trängde
in för första gången på flera månader. Sorl,
sedan: ”Himmelsk hämnd är nära.” Sedan:
”Det är en ära. Femti francs räcker. Behåll era
pengar. Bra.” Och caouadjin som satt på huk
bredvid honom vid avgrundskanten. Sedan
”anatema mot avgudar” och mera struntprat.
Han vände sig flämtande om i sanden och
tänkte inte på det mera. Men smärtan hade
börjat. Den borrade sig fram i en sorts yrsel,
för han hade börjat komma till medvetande
igen. När mannen öppnade dörren och petade
på honom med käppen, skrek han i raseri och
alla skrattade.
De reste upp honom, men han ville inte
dansa. Han stod framför dem och stirrade i
marken och vägrade envist att röra sig. Ägaren
blev rasande och så uppretad över de andras
skratt att han kände sig nödgad att skicka i
väg dem med förevändningen att han ville
avvakta ett gynnsammare tillfälle att förevisa sin
egendom, eftersom han inte vågade visa sin
vrede inför den gamle. Då de hade gått gav
han emellertid professorn ett våldsamt slag
över axeln med sin käpp, nämnde honom vid
åtskilliga oanständiga namn, gick ut på gatan
och smällde igen porten efter sig. Han begav
sig direkt till Ouled Nails gata, då han var
säker på att finna chaambas där i färd med
att förslösa sina pengar. Och där i tältet fann
han en av dem fortfarande till sängs medan en
Ouled Nail diskade teglasen. Han klev in och
nästan skar huvudet av mannen innan denne
ens hade gjort försök att sätta sig upp. Sedan
kastade han sin rakkniv på sängen och
sprang ut.
Flickan såg blodet, skrek, sprang ut ur sitt
tält och in i nästa och kom efter en stund ut
igen med fyra flickor som tillsammans rusade
bort till kaféet och berättade för caouadjin vem
som hade dödat chaamban. Det dröjde inte mer
än en timme förrän franska militärpolisen hade
gripit honom i en väns hus och släpat i väg
honom till barackerna. Den kvällen fick
professorn inget att äta och följande eftermiddag
vandrade han, i det av de stigande
hungerkänslorna långsamt klarnande medvetandet,
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
