Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
MIN TID
Det är om min tid jag här skall tala, inte om
mitt liv. Jag har föga eller alls ingen lust att
hålla ett självbiografiskt föredrag. Jag kanske
inte älskar mitt liv tillräckligt för att duga till
självbiograf. Jag läste nyligen att i Tyskland,
där man så gärna säger fula saker om
varandra, ett religiöst samfund hade fråndömt mitt
livsverk all religiositet. Det har hänt dem som
är större än jag och väcker diverse minnen.
Men för egen del har jag vissa tvivel — som
dock mindre gäller innehållet i mina böcker
än de impulser som ligger bakom deras
tillkomst. Om det är ett religiöst drag att uppfatta
livet, sitt eget liv, som synd och skuld, som
objekt för ett religiöst obehag, som något i
trängande behov av frälsning, räddning och
försvar, då har dessa teologer inte riktigt rätt
när de betecknar mig som typen för
areligiositet. Ty sällan har väl ett livsverk — även när
det har verkat lekfullt, skeptiskt, artistiskt och
humoristiskt — så fullständigt och så primärt
uppstått av just ett skyggt behov av
gott-görelse, rentvagning och urskuldande som
mina personliga och så föga representativa
försök. till konstutövning. Och denna process av
skuldutjämning, detta som jag tycker religiösa
behov av att neutralisera livet med verket,
fortsätter med böckerna själva; det blir aldrig
fråga om att belåten slå sig till ro, ty varje
nytt företag är ett försök att försvara det
föregående, alla föregående, och komplettera
vad som brister i dem. Och så kommer det
att fortsätta till slutet som inte är så långt
borta, då jag med Prospero kan säga: ”And
my ending is despair” — ”och förtvivlan blir
min lön”. Då återstår liksom för Shakespeares
trollkarl bara en tröstande tanke: hoppet om
nåden, denna den högsta makten, vars närhet
man mången gång i livet har stått undrande
inför och som är den enda som kan avgöra
om räkningen skall anses utjämnad.
Jag hoppas ni lägger märke till att jag säger
detta bara för att förklara min motvilja mot
självbiografin, det vill säga mot att göra mitt
liv till direkt objekt för vad jag skriver och
säger. När jag nu talar om ”min tid” så kan det
emellertid inte undgås att även detta begrepp
får en i viss mån dubbel betydelse. Den tid och
det historiska skede som bildar ramen för mitt
individuella liv och som jag har bevittnat är
ju just samma tid som har skänkts mig, och
en översikt av den blir med eller mot min vilja
en översikt av mitt liv.
När Goethe var sjuttiofem år gammal yttrade
han till Eckermann: ”Jag har haft den stora
förmånen att ha levat under en tid av de största
världshändelser, vilka har fortsatt under hela
mitt långa liv, så att jag har fått vara ett
levande vittne till sjuåriga kriget, Amerikas
lösryckande från England, den franska
revolutionen och slutligen hela den napoleonska
epoken fram till hjältens undergång och de därpå
följande händelserna.” Här berömmer sig en
gammal man över de historiska upplevelser
som hade skänkts honom och som hade hjälpt
honom att komma till ”helt andra resultat och
uppfattningar” än dem som stod till buds för
sådana som föddes ”då”, det vill säga 1824.
Nåja, inte heller detta släkte eller de som följde
efter kom att sakna historiska upplevelser och
stora förändringar i världen. Alltjämt kan det
vara djärvt att satsa för mycket på de speciella
historiska händelser som faller inom ens egen
livsram, ty det kan komma — och kommer —
ännu sensationellare. Även om det inte är så
tokigt att ha fötts till världen strax efter det
fransk-tyska krigets och det andra franska
kejsardömets slut, att ha upplevat Tysklands
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
