Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
våldsmakt men kallade sig ”en trogen tysk
tjänare till sin herre”.
Vad tycker man sig inte ha upplevat när
man som barn med egna ögon har sett den
gamle kejsaren, Vilhelm I, eller ”den store”
som han kallades under sonsonens tid! I
sin ungdom kallades han ”karteschprinsen”
därför att han 1848 hade låtit beskjuta sitt folk
med detta slags artilleriprojektiler. Nu hade han
förvandlats till en halvt mytisk gammal
hjältegestalt ”im Siegeskranz”, en nationell idol av
mildare och mer majestätiskt slag än hans
järnkansler. Jag såg honom en gång när hans
extratåg passerade Lybeck och stannade några
minuter i den nerrökta stationshållen.
Folkhopen som hade släppts in hurrade.
Honora-tiores hälsade landets herre och vi barn fick
andäktigt stå och titta på tillsammans med vår
barnfröken. Redan då såg han fruktansvärt
gammal ut där han stod inramad av
kupédörren; uniformsmössan hade sjunkit ner till
öronen, polisongerna var stålgrå, handskarnas
fingertoppar hängde lösa när han höjde den
darrande handen till mösskärmen, och tätt
bakom honom stod hans livmedikus vaksam
och beredd att ta emot honom i sina armar. En
herre i mottagningsdeputationen bar
järnkorset på sin redingot och kejsaren frågade i vilket
slag vederbörande hade förvärvat det. Härtill
inskränkte sig visst hela det formella samtalet,
åtminstone var det huvudsaken. Ett nytt leve
utbragtes och den genomresandes tåg
avlägsnade sig; vi hade bevittnat historia.
Detta var tiden för Sedan-festerna, som
årligen firades den 2 september, tiden för den
Bis-marckstrogna nationalliberalismen och den
hotfullt framväxande socialdemokratin under
August Bebel, vilken — det har jag ett livligt
minne av — i borgarnas fantasi spelade precis
samma roll som i våra dagar har tilldelats
bol-sjevismen. Socialdemokrati, det var
omstört-ning, det var sansculottevälde drivet till sin
spets, det var egendomsexpropriation,
kulturförstörelse, förstörelse överhuvudtaget, och jag
minns ännu hur vår rektor i ett strafftal till
några stygga gossar som hade karvat i bord och
bänkar skrek: ”Ni har burit er åt som
socialdemokrater!” Alla i bönsalen, även lärarna,
skrattade, men han röt: ”Det är ingenting att
skratta åt!”
Men än så länge kunde den borgerliga
kulturen ta det lugnt: den föreföll aere perennis,
och minst av allt var det socialdemokraterna
som på allvar hotade den. Däremot
dominerades det tyska borgerskapet av en demonisk
konservativ, som fastän han för
anständighetens skull och under tidsandans tryck hade
givit sitt land en pseudo-demokratisk
författning, var dödsfiende till den europeiska
demokratin, mer revolutionär än denna, revolutionär
i en kusligt modern reaktionär betydelse, typen
för de stora apostaterna under senare hälften
av 1800-talet mot den europeiska liberalismen,
och detta i lika hög grad som Dostoj evskij eller
Nietzsche — som Bismarck naturligtvis inte
hade en aning om.
Det är en egendomlig tanke att det
blomstrande, av kej sarromantik belysta affärsföretag
som kallade sig ”Tyska riket” skulle styras av
just denna andliga typ i statsmannagestalt. Det
vilade, detta rike, på ”bildning och egendom”,
dessa borgerlighetens pelare; det vilade trots
all driftighet och företagsamhet i en borgerlig
trygghet, liksom epoken själv som numera helt
har identifierats med ”den gamla goda tiden”.
Dessutom cirkulerade guldet. Den som inte har
haft ett guldmynt i handen har inte känt
borgerlighetens aurea aetas, och jag ryser inför
min höga ålder när jag minns att jag fick mitt
första författarhonorar i form av tre guldtior.
Solidaritet och anständighet gav tiden dess
karaktär. Ännu var man långt ifrån den fysiska
frigörelse som sporten har medfört. Man svepte
in sig — det var tidens paroll; undantaget var
balklänningarnas décolleté som var comme il
faut och följaktligen borgerligt.
Detta blottande av axlar och barm vid
festliga tillfällen, som moralisten Tolstoy skarpt
ogillade och som konstnären Tolstoy med
häftig erotisk åtrå har skildrat i ”Anna Karenina”,
stod i förvånande kontrast till den
självutplånande kyskheten i den kvinnliga baddräkten.
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
