Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
känslan av slutet, slutet på en epok, den
borgerliga epoken.
När jag tänker tillbaka måste jag säga att
jag aldrig själv bar den makabra narrkåpan
ä la fin de siécle, aldrig sj älv hyste ärelystnaden
att litterärt stå i teten och på höjden av min tid,
aldrig tillhörde en skola eller ett kotteri som
för ögonblicket flöt ovanpå, vare sig den
kallades naturalistisk eller nyromantisk eller
symbolistisk eller expressionistisk eller
surrealistisk. Jag har därför heller inte burits fram av
någon skola och sällan prisats av författarna.
De har betraktat mig som en ”borgare” — och
inte med orätt, ty tack vare en instinkt som
nådde ner i det omedvetna höll j ag fast vid den
medfödda borgerliga traditionen, 1800-talets
bildningsskatt, och med den förknippades hos
mig ett utpräglat sinne för det stora.
Låt vara att Tolstoy var naturalist — han var
dock framför allt stor, jättestor, han var av
1800-talsformat, detta format som jag
beundrade och uppställde som ideal, band,
förpliktelse, anspråk, vilket inte var ägnat att göra livet
lättare för en osäker yngling. Även Wagner var
naturalist och dessutom symbolist och enligt
Nietzsche dekadent, men i jätteformat, och det
var huvudsaken. Vid den tid när jag
kärleksfullt fördjupade mig i hans verk och min
ungdomliga entusiasm för honom stod på toppen
kunde han liksom ännu i dag fylla världens
operasalonger men han var inte längre en
intellektuell modernitet, han var inte längre
dernier cri, och med mitt brinnande intresse
för honom, som bara hade stimulerats av
Nietzsches kritik, var jag egentligen en
omodern eftersläntrare. Och likadant med mitt
studium av Schopenhauer och min hänförelse för
denne. Inte heller han var någon modefilosof
då jag var några och tjugu år; han var från
gårdagen eller ännu längre tillbaka, han var
borgerlighet, museiföremål, allmänbildning,
som inom mig på nytt lösgjorde sig från det
historiska och förvandlades till en lidelsefull
upplevelse.
För mig var denna anknytning till det
förflutna en personlig förutsättning och
nödvän
dighet. Den engelska, ryska och skandinaviska
romanen från 50- och 60-talen, Wagners episka
drama och pessimistiska moral, Nietzsches
de-kadenspsykologi, Flauberts och bröderna
Gon-courts artisteri och därtill en god portion
borgerlig humor, det var de bildningselement
som bidrog att forma 23—25-åringens
berättande verk, ”Buddenbrooks”, just vid
sekelskiftet. Med sitt gammalmodiga tempo och omfång
”angick” den inte de litterära, men Tysklands
bildade borgerskap tog hand om den efter en
kort tvekan och snart blev den översatt till alla
europeiska språk tack vare att den gav uttryck
åt tidskänslan. Jag minns ännu att när jag
under arbetet med den tillfrågades av en
Miinchenkonstnär vad jag höll på med, svarade
jag mer irriterat än självsäkert: ”Asch, det är
något tråkigt borgerligt skräp, men det
handlar om dekadans, och däri ligger det litterära.”
Jag hade stiliserat personliga familj eintryck
till en roman, visserligen i känslan av att de
inrymde något ”litterärt”, det vill säga något
andligt, det vill säga något allmängiltigt, men
utan egentlig tanke på att min skildring av en
borgerlig familjs upplösning förkunnade ännu
mer upplösning, en ännu mer markerad
kul-turell-social-historisk ändpunkt och cesur. Om
så hade varit förhållandet, hur skulle jag då
fjorton år senare ha kunnat fastna för den
omfattande, don-quixotiska, arbetsslukande
uppgiften att försvara den romantiska
borgerligheten, nationalismen, Tysklands krig, i den
smått beryktade ”Betrachtungen eines
Un-politischen” ? Den ”anknytning till det
förflutna” som jag nämnde och som hade varit
nödvändig för det första verket gjorde sig här
gällande i negativ riktning; den förvandlade
mig till reaktionär eller kom mig åtminstone att
ett ögonblick verka som sådan. Ty boken var i
själva verket betydligt mer experiment- och
bildningsroman än politiskt manifest; den var
psykologiskt sett en analys i polemisk form av
den konservativt-nationella sfären utan en
tanke på att slå fast några fakta. Knappt var
boken 1918 färdig förrän jag frigjorde mig
från den, något som underlättades genom
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
