Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN TID
många faktorer: den stupida oppositionen från
de tysk-konservativa för vilka boken
fortfarande var alldeles för europeisk och liberal;
vissa personliga kontakter med dessa kretsars
politiska och kulturella verksamhet som slog
mig med undran och skräck; den nya
revolutionärt obskurantistiska strömningen i det
andliga och vetenskapliga livet, en för mig
instinktivt motbjudande rörelse som ställde upp
nationaliteten mot humaniteten och behandlade
den senare som något efterblivet, något
utdöende — kort sagt fascismen.
Min tid — jag vågar säga att jag aldrig har
uppträtt som dess lakej och tallriksslickare. Jag
var nationell när expressionismens explosiva
pacifism var högsta mode, och jag kämpade
med förfäran under åren mellan 1920 och 1925
mot de intellektuella kretsarnas antihumanism
och irrationalism vars politiska konsekvenser
endast ett fåtal observerade. Knappt fyra år
efter ”Betrachtungen” stod jag som försvarare
av den demokratiska republiken, denna svaga
produkt av nederlaget, och som antinationalist
utan den ringaste känsla av att någon brytning
hade skett i min existens eller att jag hade
avsvurit mig något. Det var just tidens
antihumanism som öppnade mina ögon för att jag
i själva verket aldrig hade gjort eller velat göra
annat än försvara det mänskliga. Och jag skall
heller inte göra annat i fortsättningen.
Min tid — det var en skiftande tid, men
mitt liv under denna tid är en enhet. Den
siffermässiga överensstämmelsen mellan mitt liv
och tiden väcker samma välbehag som jag
känner inför all ordning och samstämmighet.
År 1900 var jag tjugufem år gammal och
färdig med ”Buddenbrooks”. När seklet var så
gammalt som jag var då och jag så gammal
som seklet är nu, nämligen femtio — alltså
1925, utkom ”Bergtagen”.
Vilken skillnad i bakgrund mellan denna bok
och mitt ungdomsverk! Det första
världskriget hade passerat. Nihilismen, som enligt
Nietzsches förkunnelse var oundviklig och som
i och med det andra världskriget skulle gå i
fullbordan som andlig livsform, var redan fullt
färdig i de intellektuella kretsarnas främsta led,
exempelvis i Ernst Jungers skrifter.
Nationalsocialismen har av en med rörelsen förtrogen
kallats ”nihilismens revolution”, och det var
den i sin kusliga kombination av tro på det
icke mänskliga, det underj ordiska, det som låg
före förnuftet, tron på jorden, folket, blodet,
döden, det förgångna. Visserligen var dessa
ingredienser i tiden inte helt främmande för
min framskridna ålder. Men när j ag talade om
fördelen för en 1875 född person som genast
inträdde i den efterborgerliga världen,
närmare bestämt fördelen i bildningsavseende,
menade jag att vi äldre redan i den högsta
bildningens sfär upplevat reaktionen mot
liberalismen och rationalismen som en oklar
variant av humanismen, som en pessimism, uttryckt
i vår stora humanistiska bildningsepoks
prosaverk och vars stolta misantropi aldrig offrade
vördnaden för idén, kallet, människovärdet.
Min mannaålders episka verk, ”Bergtagen”,
var på samma gång ett humanismens
minnesmärke; dess humoristiska symbolik kretsade
kring ”livets sorgebarn” människan och
hennes ställning och tillstånd; det var avsett som
en mänsklighetens bok precis lika mycket som
den till 30-talet hörande Josef shistorien vars
tillkomst j ag till stor del kan tacka Amerika för.
Den yttre ramen var den trängsta möjliga —
en schweizisk alpdal med internationell publik
— men det inre omfånget vidsträckt: fjorton
år före andra världskriget finner man där
västerlandets hela politiskt-moraliska diskussion
som ännu i dag fortsätter i kamp, envist
bidande sin mänskliga syntes, varigenom dess
principinnehåll under alla dessa tjugufem år
har bevarat en viss aktualitet. I motsats till
”Betrachtungen”, som hade gj ort undan en del
förarbeten till romanen, avsåg ”Bergtagen”
inte att försvara anden och konsten mot
politiken — denna hade slagit igenom fastän
konsten tycktes leka med den — utan i stället
konfronterades i kamp och pedagogisk dispyt
om en människosjäl, västerlandets själ, den
alltjämt borgerliga moralen och en icke längre
borgerlig sådan; politiken som humanitet och
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
