Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
asketisk inhumanitet; den redan vänligt
ironiserande demokratin och — i skepnad av en
jesuitiskt uppfostrad kommunist — den
ohyggliga dogmatiska diktaturen, det järnhårda
engagemanget för den totala staten.
Jag skall bekänna — och jag tycker att efter
så många missförstånd är rätta ögonblicket
inne för en bekännelse — att skräcken för den
totalitära dogmatismen, denna skräck för det
förskräckliga, har suttit kvar hos mig i
tjugufem år. Jag kan aldrig ansluta mig till denna
dogmatism. Det beror inte på någon
gammalmodig liberalism eller på bristande förståelse
för mänsklighetens längtan och trängtan att
ha något att hålla sig till på samma sätt
som den förr höll sig till religionen. Utan
det beror på totalitarismens principiella
oförenlighet med sanningen, vilket är något som
strider mot mina djupaste instinkter. Som
författare, som psykolog, som människoskildrare
har j ag ägnat mitt liv åt sanningen och är
hänvisad till denna. Jag älskar dess tjusning, jag
vördar den och föraktar det osanna. Illusionen
är konstnärlig, lögnen är outhärdlig, estetiskt
lika väl som moraliskt, och det visar sig att
dessa båda områden är närmare besläktade än
deras stridslystna protagonister tror, ja, att de
till stor del täcker varandra. Nu kräver
emellertid den totalitära staten att man tror på
lögnen. Och inte bara den — det vet jag nog.
Överallt ljugs det, även i den liberala världen.
Det egna intresset kräver en ideologisk
utsmyckning, maktpolitiken förkläder sig till
mes-sianism och det man kallar propaganda har på
inget håll nämnvärd beröring med sanningen.
Men det är inte så j ag menar. Att acceptera en
smula, ja, ganska mycken humbug är inte
detsamma som tro på lögnen, helst inte lögnen
som historieskapande maktfaktor. Man har ju
tillåtelse att tvivla på att historien förverkligar
sanningen — och det är detta tvivel som är så
djupt främmande för mig. På den äkta
historikern verkar det inte så. I sin ”Geschichte der
Stadt Rom im Mittelalter” nedskriver
Gregoro-vius med största sinneslugn följande sats när
han skall redogöra för uppkomsten av den
kristna kyrkan och dess dogmbyggnad,
däribland den romerska biskopens primat, alltså
genomförandet av påvedömet: ”Om en i övrigt
ärevördig och på sekelgammal tro vilande
tradition verkar övernaturlig, så må man betänka
att i varje existerande religion har traditioner
och legender praktiska verkningar. Så snart
mänskligheten erkänt dem blir de till fakta.”
Dessa flegmatiska ord väcker en
egendomlig rysning hos mig. Vad är nu detta?
Legender blir sanning ”när världen erkänner dem”,
myter, sagor, förfalskningar, lögner blir
historisk verklighet. Skulle då detta vara den
egentliga och väsentliga historien? Då är den en
motbjudande form av poesi, våldets poesi, ty
allt varigenom det osanna förvandlas till
sanning är i sista hand våld. Men just detta,
nämligen att lögnen genom våld kan förvandlas till
sanning och till livets grundval, är det som
diktaturen har lärt av historien, det är detta
den beundrar av historiens skapelser och å sin
sida är besluten att göra till historia. För den
är det inte sanningen som gör salig (vilket
för resten inte ligger i dess natur), utan ”tron
gör salig”, den anbefallda och framtvungna
tron på en allena saliggörande myt. Med ett
ord: den totalitäre statsmannen är en
religions-stiftare eller rättare sagt: stiftare av ett
ofelbart, inkvisitoriskt, på legender byggt
dogmsystem, som sanningen strängt asketiskt har att
underkasta sig och som slår ner allt kätteri.
Det förvånar inte att i en värld av en
vacklande, osäker liberalism en sådan struktur kan
ha framgång, och det är naturligt att den
injagar skräck hos en människa som genom
konsten är van vid friheten — konsten som
kanske utgör frihetens enda möjliga och
naturliga förutsättning. Nästan från det ögonblick
friheten såg dagen var den trött på sig själv
och såg sig om efter nya inskränkningar, nya
förbehåll, efter något absolut
vördnadsbjudande, ett centripetalt idé- och moralsystem.
Det visade sig att människan inte kunde leva
i individualistisk förskingring, en sådan kanske
är oförenlig med mänsklighetens
förutsättningar. Ingenting är naivare än att ogenerat
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
