Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
vecklats till en svindlande höjd och vetenskapen
har ställt till förfogande förstörelsemedel som
hotar mänsklighetens själva existens. Ty på
båda håll är det ju fråga om mänsklighetens
lycka och inte dess undergång. Vem vill beröva
Ryssland, det eviga Ryssland, anspråket på att
representera det mänskliga. Det djupast
mänskliga finner man ju just i den ryska litteraturen
— den ”heliga” ryska litteraturen som jag
kallade den i en ungdomsnovell. Och vad
beträffar kommunismen — som är mig främmande
men som har djupa rötter hos den ryska
människan — så var det inte längesen som den
västerländska demokratin i kampen för sitt liv
stod sida vid sida med den ryska
kommunismen i kriget mot tidens vedervärdigaste
missfoster som sökte och nästan hade lyckats rycka
till sig världsherraväldet: nazismen-fascismen.
Nu skall varje tanke på gårdagen stämplas som
högförräderi, men för min del tror j ag att något
stort och gott för mänskligheten kunde ha
vuxit fram ur detta vapenbrödraskap — vilket
dock hade krävt större vishet på båda håll —
medan ingen kan påstå att det nuvarande
kroniska konfliktläget leder till något gott.
Även om ingen olycklig slump utlöser denna
kroniska konflikt i ett direkt krig — det mest
förtvivlade och meningslösa äventyr som
mänskligheten har givit sig in på, ett äventyr
som ingen kan ge signal till utan att moraliskt
vara en död man — så håller den i varje fall
folken nere, binder dem i hat och fruktan,
tvingar dem att slösa sina bästa krafter i hatets
och fruktans tjänst, håller allting tillbaka,
hindrar all utveckling, pressar ner människorna
intellektuellt, paralyserar folkens rättskänsla,
berövar dem förnuftets fulla bruk så att de gör sig
löjliga inför varandra genom de narrstreck som
de lockas till av sin aggressivitet och sin
förföljelsemani. Ingen bryr sig om att bilda sig
en föreställning om det riktiga kriget. Det
kroniska kalla kriget har man ständigt för ögonen,
och man kan se hur det förstör vad det vill
bevara: demokratin. Den frestas att utdriva
djävulen med Belsebub och ta fascismen till
vapenbroder, stödja den och på nytt göra den
stor, vilket man inte kan göra ute i världen
utan att hemma smittas av dess onda ande.
Ur djupet av människans bröst stiger i dag
ropet: ”Fred, för Guds skull fred!” Amerika
och Ryssland, dessa båda godmodiga jättar —
som man visserligen kan förebrå, den ena för
huvudlöst hysteri, den andra för utbrott av
sar-matisk vildhet — skall den ena behöva slå
ihjäl den andra som Fafner slog Fasolt för att
ensam kunna ruva på världens skatt? Det
kommer inte att finnas något att vila sin drakbuk
på. Vätebomben, som nu skall ersätta klubban,
lämnar ingenting kvar, inte så mycket att det
är värt en fnysning; den lämnar inte heller
demokratin. Österns och västerns kolosser —
hur mycket har de dock inte gemensamt! Detta
är något som hatet och fruktan nu hindrar dem
att se. Redan storleken, tillvarons dimensioner,
skapar en viss gemenskap som, samtidigt som
de medför ett speciellt förhållande till tiden,
medför en viss obekymrad frikostighet med
tidens bruk: de har tid, de tar sig tid, de har
ingen brådska — jag har ännu aldrig träffat
en otålig amerikan eller en ryss som har tappat
tålamodet. Det finns många egendomligt
besläktade drag mellan rysk och amerikansk
mentalitet, däribland den instinktivt
demokratiska läggningen, det förtroliga, öppna,
oförbehållsamma samlivet människor emellan som
så påfallande skiljer sig från fransmannens
isolerande individualism eller den engelska
folktypen. Man vet att våra soldater förstod
och kom utmärkt överens med sina ryska
kamrater när de — i Iran exempelvis och även i
Tyskland — tillfälligtvis träffades under
kriget; faktiskt bättre än med de franska och
engelska. Hela lynnesarten, den glada
primi-tiviteten, vare sig det var fråga om att dricka
eller att älska, kom dem att trivas ihop trots att
de bara förstod ett par ord av varandras språk.
Ivan och Sam eller Jim river inte ögonen ur
varandra därför att deras länder har olika
författningar. Demokratins grundsatser — frihet
och jämlikhet — divergerar, motsäger
varandra och kan inte smälta samman på ett
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
