Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Thomas Mann: Min tid. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN TID
idealiskt sätt eftersom jämlikheten bär frö till
tyranni och friheten till anarki och upplösning.
Det blir en uppgift för vår tids människor att
finna ett nytt jämviktsläge mellan dem båda,
knyta samman dem i nya former, dock med
erkännande av att rättvisan är epokens
dominerande idé, och att det har blivit en uppgift
för världssamvetet att såvitt det står i
mänsklig makt förverkliga den. Den borgerliga
revolutionen måste fortsätta med den
ekonomiska, den liberala demokratin bli social. Det
vet i grund och botten alla, och medan Goethe
mot slutet av sitt liv yttrade att varje klok
människa var en moderat liberal, så heter det
nu att varje klok människa är en moderat
socialist. Nu vet jag ju att just den ”moderata”,
den humanistiskt reglerade liberala
socialismen, alltså socialdemokratin, hyser det mest
förbittrade hat mot den totalitära
kommunismen. Det är likadant i Amerika som det var
i Tyskland. Men trots detta tror jag att redan
att man erkänner nödvändigheten av en social
reform av friheten och frigör sig från vantron
att man i alla länder måste hålla socialismen
nere och hellre anknyta till fascismen än tillåta
att den fria företagsamheten på något sätt
skadas, träds för nära — jag tror att redan en
sådan förändring av vår nationella atmosfär
och vår inrikes- och utrikespolitiska inställning
skulle i viss mån mildra skärpan i den
ryskamerikanska motsättningen. Denna
motsättning har inte alltid — inte heller före kriget
— varit likadan som nu: den var det inte när
Ryssland sände Litvinov till Nationernas
förbund som förespråkare för ”kollektiv säkerhet”
och Ryssland inte hade nödgats konstatera att
man rustade upp Tyskland mot dess
socialdemokrater. Isolering, bojkott och en abnormt
uppdriven misstänksamhet bestämmer i dag
Rysslands förhållande till västerlandet. Man
vet inte vilka välgörande förändringar ett
ärligt antifascistiskt och socialt inställt Amerika
skulle kunna åstadkomma i denna hållning.
Man beskyller mig ibland för att alltid vilja
vara patriotisk, och att om jag inte längre är
det som tysk så är jag det som amerikan. Det
kan ligga något i det. Min patriotiska
ålder-domsdröm är nu att Amerika måtte höja sig
till ett moraliskt mod som motsvarar dess styrka
och ta initiativet till en världsfredskonferens
som inte bara skall göra slut på den fördärvliga
kapprustningen utan i allas — även Amerikas
— välförstådda nationella intresse utarbeta en
plan för en omfattande finansiering av freden,
en konsolidering av folkens alla ekonomiska
krafter i och för jordens gemensamma
förvaltning och en fördelning av dess gåvor så att
svält och nöd inte längre behövde förekomma
samt sådana onödiga lidanden som Gud inte
har velat utan som enbart är människans egen
skuld skaffas ur världen. Den omänskliga
kommunismen skulle då besegras av den mänskliga,
och först i händelse Ryssland avvisade en
sådan världsplanering, en sådan världsregering
för fredens och lagarnas värn och i nationell
egoism uteslöt sig därifrån, först då skulle det
nu tanklöst förhastade påståendet att Ryssland
inte önskar fred vara bevisat.
Man säger att Ryssland är övertygat om att
ha tiden på sig. Det är möjligt men tiden
arbetar även för oss, och även om den inte gjorde
det tänker Amerika inte ge efter för
Ryssland. Båda länderna är stora och tåliga. Tiden
arbetar för oss alla om vi låter den fortsätta
sitt verk att utjämna motsatserna och höja dem
till en högre enhet, och om vi — individerna
lika väl som folket — fyller den med arbete för
oss själva. Tiden är en dyrbar gåva som har
givits oss på det att vi i den måtte bli klokare,
bättre, mognare, fullkomligare. Den är freden
själv och kriget är ingenting annat än ett
brutalt åsidosättande av tiden, ett försök att bryta
sig ut ur den för att hamna i tidlöst kaos.
Den som har upplevat sjuttiofem år vet något
om tidens nåd och tåliga fullbordan. Han
har också fått en viss svaghet för denna gröna
jord och när han — ack, hur snart! — sjunker
ner i dess sköte så unnar han människornas
släkte som vandrar omkring där uppe i ljuset
en lott som inte är nöd och svält och
förnedrande råhet, utan fred och glädje.
Översättning av Nils Holmberg
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
