Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Stina Bergman: Hur det hela gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA BERGMAN —JOHANNES EDFELT
TVÅ BORTTAPPADE HJALMAR
BERGMAN-PJÄSER
Stina Bergman: Hur det hela gick till
— Hur kan man vara sä slarvig att man
tappar bort två pjäsmanuskript som man själv
skrivit?
— Det var inte slarv.
— Vad var det då?
Ja, det skall jag nu berätta. Men jag måste
berätta mycket för att förklara litet. Annars
blir det inte förklarat alls.
Den första skrivna pjäsen heter ”Friarna
på Rockesnäs”. Den skrevs under januari—
februari 1918. Den andra pjäsen heter
”Skandalskrivaren”. Den skrevs i april 1919 och av
vad orsak kommer jag till längre fram.
Den första är en romantisk kärlekslek, som
inte kan förarga någon. Den andra handlar om
Pressens mäktiga herrar och den kan förarga
många. Vågar man sig på ett så farligt ämne
så är det inte underligt, om Vår Herre sätter
en käpp i hjulet. Gärna vid skrivbordet — men
inte längre, menar han.
Hjalmar Bergmans första premiär på
Dramaten i Stockholm under invigningsveckan år
1908 föll. Det var ”Fru Wendlas kedja”. Den
andra, år 1915, blev en succés d’estime men
knappast mera. Det var ”Parisina Malatesta”.
Den tredje i mars 1917 blev en katastrof.
Föreställningen inställdes några dagar efter
premiären. Det var ”En skugga” och ”Dödens
Arlekin”.
Då hade författaren redan skrivit nio
dramatiska arbeten varav åtta funnos i tryck. Detta
röjer ju hans envishet att skriva dramatik, fast
varken publik eller kritik strödde rosor över
resultatet. Det sista slaget var dessutom så
kraftigt att det fråntog honom lusten att tänka på
teater under hela sju månader. I stället ägnade
han sig åt noveller och sagor under vårens
lopp. När tidskriften Julstämning som vanligt
begärde ett bidrag, skrevs i maj 1917 en liten
novell om ”Friarna på Rockesnäs”. Den var
finurlig, mj uk och älsklig och tog Julstämning
med storm.
Vi hade flyttat till Stockholm våren 1916 och
tillbringat den sommaren i stan. Visserligen
är Stockholm en underbar sommarbostad, men
inte om man bor som vi gjorde. Under de
sista sex åren hade vi flyttat från Rom till
Schweiz, till Hälsingborg, till en gård vid
Vättern, till Örebro och hamnat på Liljeholmen.
Vägarna bära också från Rom för somliga.
Våren 1917 längtade vi till landet och av någon
barmhärtig orsak läste vi en morgon en liten
annons om en stuga att hyra på en öde ö i
skärgården utanför Dalarö. Där skulle finnas
tre kilometers strand med fiskerätt. Visserligen
hade vi aldrig fiskat och trodde oss knappast
om att kunna sätta en mask på en krok, men
ön var öde, och det lockade.
Vi foro genast till Dalarö och fiskar
Sandberg tuffade oss över fjärden, förbi Dalarö
Skans och fram till Segelholmens brygga. Vi
hyrde tvärt och sedan blev stugan på ön
Hjalmar Bergmans enda fasta punkt i hans
kringflackande liv under de återstående tretton åren.
Sommaren ägnades åt dyrkan av naturen,
jordgubbslandets skötsel, vedhuggning, rodd
och åt romanen ”Mor i Sutre”. Och då hösten
kom vägrade Hj almar helt enkelt att fara in till
våningen i Stockholm. Hornsgatans längd och
tristess var mördande för den som inte ville
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
