Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Stina Bergman: Hur det hela gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ BORTTAPPADE HJALMAR B E R G M A N-P J Ä S E R
åka spårvagn och luften på Liljeholmen var
bemängd med dofter, föga inspirerande för ett
känsligt luktorgan. Och hela sommaren hade
författaren lögat sig i skärgårdens klara vatten
och det ville han fortsätta med så länge som
möjligt. Därför tog han tacksamt emot sin
svågers erbjudande när denne föreslog att
Hjalmar skulle bosätta sig i hans villa på Dalarö
över vintern.
Det var den sista krigsvintern och trots de
usla livsmedelsransonerna och ingen kol att
elda med, trivdes han härligt. Och hur skulle
han under så gynnsamma omständigheter
kunna låta bli att på nytt fastna i Thalias garn?
Och inte var det underligt att det nu blev en
komedi, i början lika uppsluppen, fräck och
överraskande som ekorrarnas lek bland de
fallande löven i träden utanför hans fönster och
inte var det heller underligt att komedin i
fortsättningen blev, vad Per Lindberg kallar
den för i sin bok ”Bakom masker” — ”ett
gycklarsmil, som släppte lös en ångest,
blommande ut i extatisk romantik”. Ty minnet av
nederlaget i mars månad samma år på
Dramaten förjagade under arbetets gång synen av
de lekande ekorrarna. Därför blev pjäsen ”Ett
experiment” sådan som den blev.
Till Dramaten kunde ju stycket inte sändas.
Det skickades i stället till Intima Teaterns chef
och så beredde sig författaren på att vänta på
svar.
När Julstämning kom ut fick novellen
”Fri-arna” mycket beröm. Och för första gången
roade sig författaren med att under januari—
februari 1918 dramatisera en prosaberättelse,
och det blev ju inte den sista, som vi veta.
Eftersom han aldrig tog någon kopia när han,
med ett finger, skrev direkt på maskin, så fanns
det bara ett exemplar av pjäsen.
Under arbetets gång var han vid särskilt
gott humör. Det var en strålande vinter och
harar, ekorrar, småfåglar, en hund, en katt
och en papegoja höllo oss sällskap. Vi plockade
kottar att elda med och höggo ved, varav det
fanns oinskränkta mängder på tomten.
Ljuvligt dricksvatten hämtade vi på mina föräld-
Hjalmar Bergman på Djupvik, Dalarö 1919. Ett tyvärr
något oklart, men intressant och föga känt foto
rars tomt på andra sidan landsvägen i den källa,
ur vilken ”Sagan” skulle stiga upp ett år
senare. Men henne tänkte inte Hjalmar på då.
Han badade kallbad i Djupviks klara vatten
om morgnarna och måste lite emellan springa
från skrivmaskin ner till stranden för att hacka
is i vaken så att han kunde bada följande
morgon igen. Först i medio av januari frös
vaken till så hårt att den inte kunde hållas
öppen längre.
Under långa arbetsdagar lekte han fram sin
pjäs utan tanke på vad det skulle bli av den.
Nu hade han lyckligtvis bestämt sig för att
strunta i vad som hände på Dramaten
föregående år. Nu fann han livet ovanligt drägligt
och skrev för sig själv, och det glada humöret
räckte ända fram till sista ridåfallet. Och när
den var färdig höllo vi fest på tu man hand.
Jag minns att jag tog hela månadens
smörranson i fisksåsen! (Dels därför att ransonen var
så liten, dels därför att vi fingo så mycket
smör vi ville ha av bönderna på öarna runt
omkring oss.)
— Hur gick det sedan med pjäsen?
— Jo, den fick stanna i skrivbordslådan.
— Varför det då?
— Därför att författaren ännu inte fått
något besked om ”Ett experiment” från Intima
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
