Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Stina Bergman: Hur det hela gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA BERGMAN —JOHANNES EDFELT
Teatern. Även om han vågat sända ett
manuskript till en teaterdirektör en gång till, så
vågade han inte göra det två gånger.
Han fick nu i uppdrag av Bonniers att
översätta ”Tusen och en natt” från Burtons
engelska upplaga i sex band. Det var ett både svårt
och tröttsamt arbete och den kära ”Friarna”
som låg i skrivbordslådan glömdes allt mer och
mer i denna nya omgivning. Vi talade aldrig
om den och hade varken tid eller orkade med
att tänka på den längre.
Men en dag, då vi voro ute och traskade på
landsvägen för att koppla av från Burton,
frågade Hjalmar plötsligt om jag kunde gissa vad
han gick och tänkte på? Själv gick jag och
tänkte på den välsignade Burton och undrade
hur många gånger jag stavat de krångliga
namnen fel då jag, efter Hjalmars diktamen, med
två fingrar på maskin, fyllt sida efter sida med
rätt monotona kärlekshistorier från prinsessan
Sheherazades värld, där mesta spänningen låg
i frågan — stryka eller icke stryka de mest
oanständiga partierna. Så jag kunde inte gissa
vad Hjalmar gick och tänkte på.
Då började han med sin käpp rita ett namn
i den nyfallna snön vid vägkanten. Bokstav
efter bokstav skrevs allt som han gick framåt
och efter hundra meters vandring stod det
”Friarna på Rockesnäs” utmed vägkanten. Och
då sa han — jag kan inte hjälpa det, men den
där pjäsen roar mig verkligen!
Följande natt vräkte snömassor ner från
skyn och ”Friarna” begrovs i snö men kom
inte upp i tö, ty på flera år nämndes inte pjäsen
varken i tal eller skrift.
Först i maj blev ”Ett experiment” antaget
på Intima teatern och vad hade då varit
naturligare än att ”Friarna” erbjudits åt annat
håll. Men, som jag redan sagt, de vilade i sin
låda. Dessutom hade författaren nu fått ett
stort, nytt intresse, nämligen filmen. Hjalmar
hade den inställningen till sina arbeten att det
var rasande roligt så länge han fick arbeta
fram dem, men sen var det roliga slut. Sen
blev det så mycket bråk och bråk i alla former
var det värsta denne författare visste. Om
hus
hållskassan inte var tom kunde ju ett
manuskript ligga till sig. Att det helt och hållet
glömdes bort därför att massor av nya uppgifter
trängde på, låter otroligt men var i alla fall
sant.
Först två år senare, då filmen slukat honom
som aldrig förr, kom han ihåg pjäsen om
friarna. Han var själv sysselsatt med arbete åt
Viktor Sjöström, men andra filmbolag bad om
manuskript och då lämnades ”Friarna” till en
regissör, som skrev om historien efter filmens
krav åt ett danskt bolag, och vad det sedan
blev av den filmen har jag ingen aning om.
Jag vet bara att innan det enda pjäsmanus som
fanns försvann i filmens djungler skrev jag av
det för hand och tåren rann för jag tyckte att
”Friarna” var värt ett bättre öde.
Nu hade vi kommit så långt att Hjalmars
förläggare fått veta att det fanns en okänd
pjäs och nu ville han läsa den, och därmed
hamnade den på det Bonnierska förlaget.
Vid samma tid hade våra vandringar ute i
världen börjat på nytt. Vi hade övergivit
femrumsvåningen på Liljeholmen och packat in
allt vi ägde och hyrt plats på en pantbank för
de många lårarna fulla med böcker, glas,
porslin, linne och tusen vackra ting som vi ärvt
och fått och köpt och som vi alls inte behövde
i den lilla, lilla stugan på ön. För nu skulle
vi bara vara i Sverige under
sommarmånaderna.
Och under de följ ande åren var det svårt nog
att på resorna från land till land, från stad till
stad, hålla reda på de manuskript, som skrevs
just då. Om allt som skrivits före 1920 hette
det — det ligger på pantbanken!
— När började ni leta efter ”Friarna”
igen?
— Vi letade aldrig. Det var först flera år
efter det jag blev ensam, som jag började leta.
Men då hade jag förklarligt nog för länge sedan
glömt att min svåger fått manuskriptet och
han hade också glömt det. Jag annonserade i
en daglig tidning och frågade om någon visste
något om detta manus. Men alla visste
ingen-ting.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
