Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - P. De Man: Odysseus eller Hjälte mot sin vilja. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. D E MAN
ställa den läsare som endast lockas av det som
är ”annorlunda”. Samtidigt står den oss
tillräckligt nära för att kunna angå läsaren utan
att uteslutande reta hans nyfikenhet. Sverige
av i dag har samma problem som vi. Men
man ser dessa problem ur en annan synvinkel,
därför att man tidigare än vi löst dessa
problem eller blivit medveten om dem. Denna
verklighet och dessa problem har vidgat och
berikat de svenska romanförfattarnas
erfarenhet, och deras verk vittnar också om det
intresse man i Sverige har för problemen i ett
samhälle som sökt sig fram till nya former
för jämvikt. Och det kan även utanför Sverige
ha sitt intresse att veta hur detta återverkar
på samhällslivet och individens psykologi.
Dessa tendenser återspeglas i Eyvind
Johnsons verk tydligare än hos någon annan svensk
författare. Eyvind Johnson, den mest
”europeiske” av de svenska romanförfattarna, visar
hur människan, plågad och ångestfylld, ovillig
att anpassa sig och evigt upprorisk mot
konventioner och sociala orättvisor, är underkastad
och slites mellan mot varandra stridande
krafter. Flera av hans verk, framför allt hans
senaste romaner, presenteras i form av
allegoriska krönikor där en mängd motiv flätas in
i varandra, vilka han på en gång transponerar
och återför till en liten grupp människor och
till dessa koncentrerar handlingen i ett drama
som de inte själva kan påverka, men där de
med eller mot sin vilja måste spela med.
När Eyvind Johnson, tretusen år efter
Ho-meros, i sin tur företar sig att återberätta den
•eviga sagan om den från kriget återvändande
hjälten, är det dock en ”roman om det
närvarande” han skriver. Det är alltid Människan
han ser under en peplos’ svepande rörelse eller
slavens mantel eller krigarens harnesk —
Människan, en Proteusgestalt, vars ansikte
återspeglar hennes egen tids alla lidelser. Författaren
har lånat de homeriska gestalternas yttre hamn
— tomma gestalter, med de enkla konturer
man kan se på mykenska vaser — och fyllt
dem som läglar med vår egen tids känslor och
idéer. Ett antikt mönster med moderna färger.
Den man vars ändlösa monolog vi lyssnar
till ända från bokens första sida är visserligen
Homeros’ Odysseus, den verklige — eller
sannolike — Odysseus, men han är berövad alla
de heroiska attribut som gångna sekler
begåvat honom med. Under tjugu år har Eyvind
Johnson levat tillsammans med sin hjälte.
Tillsammans med honom har han i fantasin ånyo
tillryggalagt de ändlösa irrfärderna, vallfärdat
som en anakronistisk turist med inte bara
Pau-sanias och Strabon utan även Victor Bérard i
bagaget. Han vet vad som har skrivits av alla
de många som följt Odysseus i spåren från
Ithaka till Atlantis’ portar.
Allt vad Homeros inte säger skapar
författaren i sin egen fantasi, eller man kanske hellre
skulle säga att han återupptäcker det. Han har
gjort sig själv till den samvetsgranne
krönikören som nedskriver allt om livet och intrigerna i
ett litet kungarike på öarna på den tid då hela
Grekland kämpade mot Troja. Han har
analyserat det härskande partiets taktik och ledarnas,
spionernas och deras handgångna mäns
ränker och stämplingar. Denna historia från länge
sedan svunna tider har fört hans tanke till
vissa historiska händelser av mycket färskt
datum. Som om han själv hade varit med
skildrar han Penelopes oavbrutna kamp mot sina
friare. Den eventuella änkan gör motstånd
som intelligent kvinna och som kvinna; hon
ger löften och ackorderar, hon drömmer
och hon beräknar. Om hon uppskjuter den
stund hon måste träffa sitt val, så gör hon det
lika mycket av hänsyn till konvenansen och av
obeslutsamhet som av trohet mot maken, vars
återkomst hon fruktar. Hon är nödsakad att
tänka på framtiden. Och hon tänker på den
med fasa, och ibland med plötsligt
uppflammande hopp och glädje. Och när så med ens
Odysseus står framför henne — alltför sent
eller alltför tidigt — vill hon inte känna igen
honom och om hon kunde skulle hon j aga bort
honom. Där hon sitter instängd på sin
kammare medan vapnen rasslar ute på megaron är
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
