Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - P. De Man: Odysseus eller Hjälte mot sin vilja. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODYSSEUS ELLER HJÄLTE MOT SIN VILJA
det inte för hans välgång hon i hemlighet ber,
trots att hon vet att hennes böner tjänar till
intet.
Men det är den Frånvarande, han som vid
världens ända också han försöker glömma det
förflutna och begrava sina minnen, som är det
egentliga föremålet för författarens intresse.
Han slår ned på honom just i det ögonblick då
det förflutna, detta förflutna som han äntligen
trodde sig vara befriad från, åter kastar sig
över honom och river honom med sig utan
motstånd. Vi har i detta ögonblick framför oss
mannen stående ensam på en klippspets, en
vass tagg inpressad i Poseidons mjuka böljande
kropp. Han resonerar med sig själv, han ställer
frågor till sig själv, han älskar, han åtrår, han
lider, han förtvivlar, han förbannar gudarna
och åkallar dem. Det är inte längre hjälten
från Tröjas belägring, den Mångförslagne, den
om vilken Athena sade att han var ”fyndig i
råd”. Han är apatisk och resignerad. Inte ens
hämnden har längre någon lockelse för honom.
Han vill vara i fred! Han vill slippa att vidare
höra talas om krig eller politik eller någonting
annat. För honom finns lyckan där han
befinner sig, på den plats dit slumpen för honom.
Med alla krafter söker han stöta det ifrån sig
som han känner nalkas. När gudarna sparkar
på honom låtsas han vara död. Ett barnsligt
försvarsmedel som inte tjänar till någonting
annat än att vinna tid. Han reser sig ånyo. Mot
sin vilja skall han åter bli Odysseus. Mot sin
vilja blir han hjälte och domare och mot sin
vilja återvänder han som make till sin hotade
härd, men faran är av politisk karaktär och har
inte sin grund i några kärlekskonflikter; det
är hans svaghet som gjort honom till älskare
och det är han själv som ofrivilligt givit
upphov till myten om honom själv. Eftersom han
tvingas till det, skall han veta att åter föra
gudarna bakom ljuset och han får sin svada
tillbaka så att han åter kan dupera människorna.
Han gör inte motstånd. Det förflutna och det
närvarande blandas samman i den stormflod
som rycker honom med sig; han bryter upp.
Och det förflutna med vilket han ständigt
kon
fronteras får småningom åter grepp om honom.
Mordet som han en gång tvangs att begå kastar
sin skugga över honom. Det namn, som en gång
undslapp honom i sömnen, fångade Kalypso
i flykten och kastade rakt in ibland hans
minnen, han kan inte längre bli det kvitt, det
plågar honom och skär i öronen på honom;
allting, havet, vinden, tackel och tåg på hans
fartyg skriker till honom: Astyanax! Han
försöker kväva detta rop med ord och historier
som han berättar för sig själv och som han
berättar för andra. Han har inte glömt konsten
att ljuga, en konst där ingen kunnat tävla med
honom, denna talang att förkläda en alltför
trivial verklighet, förvandla det som är eller
det som aldrig har varit. När han berättar sina
äventyr och inriktar hela sin uppmärksamhet
på den effekt han vill åstadkomma, skapar han
småningom sin egen legend på samma sätt som
en romanförfattare skapar sitt verk.
I detta ögonblick identifierar sig författaren
med sin hjälte, som ryckes med av sin egen
skildring samtidigt som han, alltjämt klarsynt,
leder den i den riktning han själv önskar. Hela
denna episkt breda händelseutveckling, där de
skiftande motiven flätas in i varandra och som
författaren utformat med på en gång fasthet
och frihet, ger utan ett ögonblicks avmattning
samma intryck av frisk inlevelse och bärs av
sin inspiration. Den fortlöpande, växlande
skildringen, koncentrationen, de korta scenerna
som erinrar om filmens klippteknik,
närbilderna, ledmotiven, man frestas nästan säga
dubbelexponeringarna och här och var en
poetisk touche, allt detta växer till en mäktig
enhet.
Inte för ett ögonblick låter författaren
Odysseus bli förevändningen för det slags
underhållande dialog där de döda på ett högst
spirituellt sätt diskuterar de levandes problem,
en genre som alltid lovar mer än den håller och
bakom en insmickrande yta och preciöst
eleganta formuleringar endast döljer ett falskt
djupsinne. Här finns inte heller någonting av
den våldsamma karikatyr eller den överdrivna
komik varmed Aristofanes återger sina
gro
4 BLM 1950 VI
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
