Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRONIKA
av
EBBE LINDE
Sex punkter om ”Ryttaren”
Om H. C. Bränner och hans ”Ryttaren” är
så mycket skrivet före och efter scenversionens
urpremiär på Lilla Dramaten (4 maj) att det
nästan bjuder emot att öka stacken. Läsaren
kan bl. a. hänvisas till Carl Johan Elmquists
artikel i BLM :s marsnummer. Dock några
understrykanden och teser till omtvistade punkter.
l:mo) Förloppet, sådant författaren
skildrat det, är psykologiskt sett fullt klart och
hållbart. Vissa mystifierade bedömare har låtit
handen sväva kring ett frågande frågetecken
där. Men med orätt, det kan vara skäl fastslå.
Ty vad än kan sägas om psykologins relevans
vid bedömningen av skådespel i allmänhet, här
är den tydligen indicerad probersten.
Det är i själva verket ett stycke
psykoanalytisk behandling, som ”Ryttaren” upprullar
inför oss, låt vara klätt i de privataste
umgängesformer. Närmare bestämt ett kathartiskt
förlopp, nedskruvat men av samma art som de
klassiska i Freuds och Breuers första arbete,
”Studien iiber Hysterie”, dessa fall som gav
upphov till termerna ”psykiskt trauma”,
”inklämd affekt” och ”avreaktion” samt teorierna
däromkring. Med uppklarandet av det
bortträngda och erkännandet av det tabuerade
kommer lösgörningen från symptomet och den
lyckosamma personlighetsförändringen. Och
språnget till medvetande sker under dramatisk
urladdning av den affekt, som inklämdes vid
den traumatiska scenen. I detta fall är denna
affekt en våg av hat. — Helt omotiverat (som
man säger) slänger den unga Suzanne
innehållet av ett konjaksglas i ansiktet på den
obön-hörlige genomskådaren Clemens; symboliskt
nog för glasögonens skull; och i samma
ögonblick vet han att hon dödade Hubert, och hon
vet att han vet, och att det var så. Denna scen
är pjäsens centrala, inseglet och upplösningen
tillika. Suzannes ånger efteråt är lika plötslig
och häftig som handlingen, men kan ju inte
återta det röjda. Lika litet rubbas det
psykologiska mönstret av att hon inte dödat i fysisk
mening, utan bara i fantasin, genom en
identifierande viljeakt. Just så förhåller sig det som
oftast, efter vad Freud senare fann.
Till upplysning för den som inte sett
föreställningen eller läst romanen bör här sannolikt
inskjutas att ryttaren Hubert var Suzannes
tidigare älskare, förenad med henne i ett
upp-erotiserat, men starkt ambivalensgenomträngt
förhållande; att traumat bestod i att hon med
egna ögon såg honom rida ihjäl sig; att den
därvid bortträngda, patogena tanken var att
hon triumferande kände sig själv som stoet,
som kastade av honom; och att symptomet,
självbestraffningen, som efteråt utbildas, består
i (omdiktning av minnesbilden, naturligtvis,
och dessutom) uppidealisering av
Hubert-gestalten och tvångsmässig libidinös fixering
vid densamma. Clemens, det borde väl ock ha
sagts, är själsläkaren, som omsider löser knuten
genom uppbåd av outtröttligt intresse, nej,
kärlek, och av tåligt saktmod intill passivitetens
otroliga gräns — såsom den enda säkra vägen
för en rätt analytiker är.
2: do) I strid mot någon kritikers
uppfattning är det sålunda ingalunda hämningarna,
som författaren låter ta hem spelet. Clemens
är överhuvud alls ingen hämningens apostel,
utan tvärtom typen för den analyserade
människan, som genom de moraliska fördomarnas
upplösning har befriats från aggressioner och
personliga prestigebehov och kommit fram till
förståelse och godhet. De irrationella
skuldkänslor han ännu bär, förnekar han inte, men
har lärt sig använda dem på det produktiva
sättet, till ödmjukhet och tolerans. Då det är
han som segrar till slut har nog författaren
rätt i vad Carl Johan Elmquist ansåg skulle
vara mången läsare tvivelsamt, att ”Ryttaren”
är ett i grunden ljust och optimistiskt arbete.
3: tio) Arbetets realistiska karaktär
utesluter självklart inte estetisk balans mellan delar,
ej heller en symbolisk sidotolkning: Suzanne
= människosjälen eller, om man så vill, livet;
Clemens = humanismen; Herman = nazismen,
eller de tvångsneurotiskt betonade
disciplin
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
