Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
lösningarna överhuvud; och ryttaren Hubert
= de ”violetta skymningar”, som vi bär i oss
ur vår urtid litet var: primitivdrifterna, det
atavistiskt kentauriska, allt detta vartill
elementet Herman är en misslyckad längtan och en
förvriden kopia, med system satt i stället för
spontaneitet.
Det har sagts att ingen stor diktare någonsin
diktat i symboler. Satsen är så långt ifrån sann,
att dess kontradiktoriska motsats är betydligt
sannare: allt vad en äkta diktare — ej blott en
stor — diktar är symboler, han må ha hämtat
sina figurer ur verkligheten eller ur sin fantasi.
Hur kunde det vara annorlunda? Drömmens
bilder är ju symboliska och släktskapen mellan
drömarbete och diktande är känd och erkänd.
Ja, man kunde med fog påstå att här går
skiljegränsen mellan diktande och fäsörskap. Den
som satt upp den vrånga satsen ovan har
förmodligen farit efter något helt annat. Han har
velat säga att stora diktares diktade gestalter
är konkreta och individuella. Det är goda
drömmares drömbilder också. Men abstrakt blekhet
är en sak, symbolfunktion en annan. Man bör
inte förväxla begreppet symbolisk diktning med
medvetet letande efter utspekulerade
omskrivningar; diktaren letar aldrig och figurernas
symbolfunktion är honom omedveten eller
ogripbart halvmedveten. Men den finns. Det
vore riktigare om där hade sagts att ingen stor
diktare skrivit allegori. Fast också så vore
satsen svår att generellt upprätthålla. Slut på
denna exkurs, som gjorts på förekommen
anledning.
4:to) Gestalten Michala? Som jag ser det
står hon där som ett motstycke å ena sidan till
Suzanne, å den andra till Herman. Vid sidan
av den förra representerar hon det andra
reak-tionssättet på elementet Hubert, den
försmåddas avståndstagande, den kvinnliga protesten.
Som Hermanpendang talar hon som han om
att upprätta en skola, men av precis motsatt
art. Det skall vara en frihetens skola i stället
för dressyrens, men vi känner att det är fråga
om en falsk, krampaktig frihet (”Wer nicht ist
predigt”). Nog ligger det rätt klar symbolik
i att de bägge friar till spontaneiteten, till
Suzanne, men friar förgäves.
5: o) Teatermässigt är det ingen vidare
klatschig pjäs trots pisksnärtsluten. Litet tung
och seg, och lider av all realisms vanliga
svaghet på scen, att realismen ändå aldrig kan bli
fullständig. Men vad angår det sakens kärna
och H. C. Bränner? Han har haft ett ärende
och sökt efter ett uttrycksmedium, och fann
teatern trots viss olämplighet ej helt otjänlig.
Det gällde framställa givet ämne så gott det
gick, inte välj a vilket ämne som helst som vore
särskilt teatertacksamt.
6: o) Hur står skådespelarinsatserna sig tre
veckor efter tre åskådanden? Lars Hansons
bäst, den växer för minnet. Att vara god och
vis har väl inte precis varit en rollkaraktär som
legat i Lars Hansons rutin, men det
mödosamma nyskapararbete han kostat på sig har
lönat sig rikligen. Vid sidan av Olof Widgrens
”Brand” sätter jag denna rollskapelse som hela
årets främsta svenska, ett stort steg före
skådespelarens egen paranta Henrik VIILfigur.
Eva Dahlbeck fullkomligt bländade vid första
åskådandet men det fanns dock en liten
svaghet där, som träder i dagen alltmer för minnet,
en viss inkongruens mellan rollen och
framställningen, hur suggestiv den senare än var i
och för sig. Det är inte bara det att hennes
Suzanne verkade mycket hätskare och mera
tyckmycket självgod än romanens, mer
obehaglig helt enkelt; det kunde j u vara en
nyansskillnad mellan roman och pjäs. Men det hade för
pjäsens egen skull behövt stå mera klart vilka
positiva livskrafter denna nervkvinna dock bär
inom sig, och hur hennes bottenjag under
tvångsfixeringen ändå famlar och sträcker sig
efter Clemens — allt det där som skall förklara
hennes rop efter honom i sömnen alldeles i
pjäsens början, så förbryllande för henne själv
och även det att han inte vill, inte kan släppa
henne, alla förödmjukelser till trots, och att
också Herman och Michala klamrar sig fast vid
henne. Vidare tycker jag Dahlbecks Suzanne
behöll alldeles för mycket av sin sadistiska
elakhet även i slutscenen, efter det den
analytiska uppklarningen skett. Men visst var det
beundransvärt ändå, det hon gjorde.
Bifigurerna blir för minnet än mer till
bifigurer, trots Elsa Widborgs hektiska
kvardröjande tonfall och Renée Björlings fina
vederhäftighet. Bengt Eklund som Herman
hade inte fått rätta greppet om sitt av
författaren föreskrivna nervösa muskeldarr. Typen är
nog också textens svagaste.
”Tokiga grevinnan” från Chaillot
Också i fråga om ”Tokiga grevinnan” (”La
Folie de Chaillot”) av Jean Giraudoux, som
efter den 5 maj gavs på stora scenen på
Dramaten, är jag i tillfälle hänvisa till en
BLM-artikel, i aprilnumret, av Hugo Kamras. Pjäsen
är en antikapitalistisk fars, av det snitt som
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
