Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Från ”Ryttaren” på Dramaten. Lars Hanson — Elsa Widborg — Eva Dahlbeck. Scenbild av Marik Vos
var vanligt från den litterära vänstern på
20-talet, utan djupare analys men med rappt
persi-flage och kulminerande, som seden var, i en
hämningslös likvidationsfantasi. Det mest
överraskande är att den är skriven så sent som på
40-talet, och av den åldrande Giraudoux, som
politiskt eller konstnärligt just aldrig synts höra
till vänstern. Men bakgrunden skymtar hos
Kamras. Det är tydligt att Giraudoux på sistone
fyllts av ett allt djupare äckel för de herrar
han ett helt liv tjänat. Måhända har det skett
under inflytande av den tyska utvecklingen,
som alltid varit honom så långt ifrån likgiltig;
måhända under trycket av personliga obehag,
skuldsatthet, o. dyl.; ett citat hos Kamras
kunde låta tyda sig därhän. Vid parispremiären
efter befrielsen såg man allmänt i pj äsens
kapitalistskoj are en omskrivning för de tyska
utsu-garna och i den lätt förryckta räddarinnan en
sinnebild av Frankrikes genius, La Ville
Lu-miére själv med sin oförbätterlighet och sina
minnen. Men detta är ju en helt godtycklig
identifikation, åtminstone i sin förra del.
Tillåt-lig, men icke nödvändig. Hade tyskarna segrat
hade pjäsen förvisso kunnat ges som god
likriktad antiplutokratisk konst i ett
Vichy-Frankrike, liksom den i dessa dagar gått för
förlig vind både i Berlin och Moskva, innan
den nyligen klämdes till med den
centraldirigerade storsläggan och fördömdes som
dekadent västerländsk individualanarkism.
Olof Molanders regi tog fasta på det
parisiskt måleriska i typer och grupperingar. Det
var betecknande att den inledande kaféscenen
hölls stilla som orörlig tablå en liten tid efter
det ljuset tänts (akterna inramades förstås av
mörker, i det att ljuset knäpptes av och på; det
frångår Molander ogärna). Först när man fått
se sig mätt på den — och den höll att se på —
satte dockorna i gång med att leva. Många av
dem var mycket roande. Jan-Olof Strandbergs
prospektör med det lilla stopet och det lilla
skägget, alert som en släthårig foxterrier, är
den som först anmäler sig för minnet. Ett lyckat
grepp att låta mångdubbla honom på slutet, till
en hel kår. (Giraudoux har antytt en hel serie
sådana mångdubblingar, men nästan endast
denna bibehölls, och det räckte.) Mimi Pollaks
toka med den imaginära hunden och den
vess-lesnabba inbillningen. Rune Carlstens
blek-pussiga profithaj, lurande med leende blick
och lysten mun i vassen. En oförglömlig herre
med svart helskägg i en stum scen, idel öra:
Axel Janse (för det var väl han?). Olof
Sandborgs svajigt chevalereska kloakarbetare och
Hilding Gävles vältaliga lumpsamlare. Doris
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
