Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Svedlunds ack så blåklintblå och fräscha Irma,
bara förvisso föga parisisk. Många fler. Och
först som sist Tora Tejes kostliga och väldiga
fregatt med hästgarnityret, en helt ny aspekt
av den stora konstnärinnan. Hon hade på sin
lott den enda scen som grep vid sidan av de
många som roade och de par som rörde. Den
då hon ligger på sitt läger, stor och otymplig,
och talar till sin unga protegé som vore han
hennes ungdoms älskade. Var det bara en lös
överlagring av en minnesbild, att jag där
skakad tyckte mig skönja ett annat ansikte som
sammansmälte med den gamla damens:
Giraudoux’ eget på dödsbädden, som på Cocteaus
bekanta teckning — utmärglat, redan nästan i
upplösning, men ännu sällsamt levande, och
viskande ohörbar kärleksförklaring till hans
egen längesen döda radikala ungdom?
Klassikerspel i Uppsala
En annan kväll satt man med filt om benen
i den majgröna Botaniska trädgården i
Uppsala och såg Ingegerd Aschan och hennes
kamrater spela Euripides’ ”Hippolytos” i
skymningen, i Hjalmar Gullbergs översättning.
(Premiär 24 maj.) Botanicums pseudodoriska
fasad gjorde sig utmärkt som skene och de
långsträckta trapporna där framför var inte
oävna som proskenion och spelplats, bara litet
riskabelt branta när Eros som värst ansatte
— det såg ut att bli en ful kullerbytta för
Aschan själv vid ett tillfälle. Det enda som man
saknade var egentligen den dolda
lyftkrans-liknande maskinen, som ur
bakgrundsbyggna-den skulle slunga fram gudauppenbarelserna i
all deras majestät ovan de andra uppträdandes
huvuden (”Deus ex machina”). Den var den
grekiska teaterns enda blygsamma motstycke
till våra dagars komplicerade teatermaskineri,
men som sådant så mycket oumbärligare och
med avläggare ända in i Kina och Japan. Nu
fick Artemis och Afrodite komma traskande
till fots genom parken och runt hörnet som de
andra dödliga. Det tog bort en del av deras
majestät, tyckte jag, som på denna punkt fann
mig själv vara lika naiv som de gamle. Hur
vore det om teaterrådet, som annars stöder
diverse ambulerande god konst med anslag, lät
bygga en transportabel mechane, som tillika
med en modern belysningsattiralj kunde
utlånas till företag som detta som naturaunderstöd ?
Den kunde lämpligen vid olika tidpunkter på
sommaren befinna sig i Varberg, Visby,
må
hända på Skansen osv. Och i maj skulle den
varje år vara i Uppsala.
Ty låt oss hoppas att publikanslutningen
befinns tillräcklig för att dessa spel skall kunna
bli en tradition så fast som maj balen. De
startades för fem år sen av den initiativrike
Gunnar Planthaber och fullföljdes i år för första
gången efter hans förtidiga död av brodern
Ragnar. Det var präktig hållning över spelet
i den lugna kvällen, en enkel okonstlad ädelhet
utan uppstyltning, såsom det är värdigt en
klassiker i en akademisk stad. Det tog ännu sitt
över tvåtusenåriga tag. Den mörkt lidelsefulla
och förtvivlade Faidra (Ingegerd Aschan),
den beskäftiga och andligt lågättade amman
(Inga Gill) och den statuariskt lugna
kör-ledarinnan (Ellika Mann) bildade en
effektfullt avvägd kvinnoklöver, och mot den stod
ej illa Sören Alms mönstergosse till
Hippolytos, Torsten Lilliecronas dunkle Thesevs och
Ove Tjernbergs utomordentlige
berättare-budbärare. Kruxet där som alltid när antika
dramer skall spelas var ju kören. Låter man
framföra den till nykomponerad modern musik så
sväller dess partier ut och bryter både stil och
rytm. Och låter man den gå som talkörer som
här skedde, så står man inför bristen på
utbildade artister. Var och en som det ringaste
arbetat med talkör vet hur svårt det är. Så fort
ledaren släpper efter det minsta så blir det med
oemotståndlig tröghetskraft långsläpigt,
gravi-tetiskt och entonigt. Man får ha en individuell
uppläsarröst, sin egen eller annans, till levande
rättesnöre och så pressa de andra rösterna att
forma sig efter den i övningar, övningar. Först
när den grunden är klar kan brytande
individuella tonfall läggas in som soloinstrument över
den. Här var man halvvägs. Det var verkligen
bra fart och rytm över insatserna, åtminstone
sträckvis, men entonigheten var kvar, något
försök att få in en språkmelodi hade knappast
gjorts. Och besvärligt är det, men synd att
underlåta, när man har så höga resultat att nå
bara hindren övervinns. När man äger ett så
härligt ämne som svenskan att skulptera med,
så rikt på naturliga tonhöjningar och
tonsänkningar, väl det möjlighetsrikaste talkö
rssprå-ket av alla. Och när texten, som här, har att
bära fram de skönaste och djupaste ord som
det sköna stycket rymmer.
Två svenska kortpjäser
Uppsala var också skådeplatsen för den ena
av månadens två svenska urpremiärer, Owe
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
