Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Husåhrs lilla skilsmässoscen ”Fladdermöss”.
Det var Studentteatern pä Nannaskolan som
stod för prestationen, den 18 maj. Tidigare
hade pjäsen bara gått i radio. Om den nu skall
kallas för pjäs. Man vill ju ogärna ge det
namnet åt varje nerstenograferat stycke
konversation ur livet, hur belysande det än må vara
för en situation eller en karaktär. Man vill där
skall hända något, utvecklas en tes eller ske
en förändring. Här är en karl som skall skilj as,
och som är förbittrad på sin hustru för hon
vill gå, och på en hennes goda vän som han
tror ha sprungit med skvaller. Han
dokumenterar sig rikligen som en självgod, brutal och
odräglig karaktär, men händer där något mer,
eller räcker det för att fånga vårt intresse?
Jag är inte riktigt klar över om författaren
trott att den senare frågan bör besvaras med
ja, eller om den förra bör göra det. Där finns
ansatser till en utveckling i huvudpersonen:
ett sista förtvivlat försök som strandar, en
bitter insikt som äntligen går opp. Om det är den
linjen Husåhr har syftat till, må bara sägas
att han inte dissekerat fram den nog klar,
eftersom den nätt och jämnt kunde anas i
Uppsala-föreställningen, och knappast bättre i radion.
Är det å andra sidan så att skissen nedskrivits
under trycket av omedelbara upplevelser, i tro
att själva stämningen i och för sig skulle vara
intensiv nog att förmedla en konstnärlig
upplevelse, så måste sägas att så ovanlig eller
intressant är den inte, tvärtom — som stämning
— rätt banal. Och man erinras för femtielfte
gången om en författares dilemma: när han
har upplevelsen inpå sig och är full av dess
betydelse, så saknar han den konstnärliga
distansen och felbedömer ämnets proportioner,
kan alltså inte skriva något bra; och när han
får det på avstånd försvinner intresset och
känslan av ämnets betydenhet, då kan han inte
heller. Det är faktiskt ingen liten konst att
träffa det Vilhelm Ekelund kallade ho kairos,
det guldförande ögonblicket, bergstoppen som
ger utsikt och överblick.
Bengt Anderbergs ”Löjtnant Pilo”
(Studie-SCENEN 8 maj) har redan ett par år på nacken.
Det är på helt annat sätt en medveten pjäs, inte
betydande, men klar och rak. En f. d. officer
sitter inne med kunskaper om ett
undansmuss-lat vapenlager som något patriotiskt
partisanparti söker få honom att lämna ut. Med urdumt
hrutala och opsykologiska metoder, det måste
man tycka. Det är faktiskt inget under att Pilo
blir så äcklad av dem att han stramar upp sig
ur sitt oblomoveri till ett slutgiltigt nej, med
”Tokiga grevinnan” på Dramaten. Tora Teje —•
Doris Svedlund — Lars Ekborg. Scenbild av Georg
Magnusson.
pistolskottet som oundviklig följd. Stycket har
sin oansenliga, men givna plats i den svenska
non-serviam-litteraturen, dit också författarens
”Kain” och ”Förrädaren” essentiellt hör, lika
väl som Gustav Sandgrens antimilitaristiska
”Partisan”-dikter och Dagermans ”Skuggan
av Mart”. Så att säga reaktionssidan på all vår
vakthållningslitteratur under världskriget.
Diverse brittiskt
Några ord måste därpå ägnas Dan
Suther-lands ”Äktenskapsbrott” (”Breach of
Mar-riage”), som blivit säsongavslutningen på Nya
teatern (28 maj). Det är ett
diskussions-stycke, mer journalistik än konst, men
talangfull sådan, och för all del uppstramad med en
smula pikanteri och sensation i och under den
gentlemannapressade konversationstonen —
skulle bara fattas annat när ämnet är något
så pass uppåt som artificiell befruktning, s. k.
insemination. Jag satt dock ganska kall under
föreställningen, även intellektuellt, och det
föreföll mig som om den vida övervägande delen av
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
