Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
publiken gjorde detsamma. Jag har på känn
att denna nation över lag har ungefär samma
flegmatiska uppfattning vis a vis insemination
som vis a vis tandplombering: det är klart att
det är bra att den finns, fast man själv helst
ser man slipper. Någon häftigare debatt lär
Sutherlands pjäs knappast orka stimulera här
i riket, inte ens bland schartauaner (för sådana
går inte på teatern). Vilket dock skedde i
London och enligt uppgift i viss mån också i
Köpenhamn. Vad flertalet av publiken tydligen
var mest spänd på, var för övrigt knappast
Sutherland och ämnet, utan att få se sin till
filmen förlorade son Alf Kjellin, som här satt
i rullstol och var en nervförsliten f. d. officer
och krigsinvalid, han vars hustru skulle
insemineras. Hustrun sj älv var Marianne Aminoff,
och för att återvända till mitt individualfall,
så tog hon mig betydligt mer. Där var några
röda nyanser i den upprörda scenen där hon
talar ut med läkaren, som inte det minsta
spelades på typ, och som kom en att längta efter
att en gång få se denna till snittet blåblodiga
aktris i en vida större och mer komplicerad roll
än dem hon hittills beklätt — och ofta gjort
fint. — Andra deltagare i gamet var Gunnar
Sjöberg (läkaren) och Bengt Blomgren.
”Silverflöjten” (”The Silver Whistle”) är
en komedi av en viss Robert Mc Enroe, vald
för folkparkerna i sommar, översatt av Mårten
Edlund och med premiär i VÄSTERÅS den 1
juni. En god och glad luffare smusslar med
hjälp av ett upphittat prästbetyg in sig på ett
kyrkligt ålderdomshem och gör där andlig
revolution. Han påstår att han har den tibetanska
hemligheten om hur årens spår utplånas, och
idkar den framgångsrikt, fast hans arkanum
egentligen bara är bröd och whisky. Mer än
genom ruset elektriserar han dock genom sina
fantasifulla lögner om främmande länder och
gamla äventyr; och även kärleken har han
hunnit lära ut i det ålderdomsdarriga internatet
innan han ertappad drar sina färde. Det är ett
härligt uppslag. Synd bara att inte författaren
gjort något frodigare av det. Han har
förfallit till överstor tydlighet, som nästan är ett
ändå större ont för teaterskribenter än den
berömda fyrtiotalistiska dunkelheten. Allt är
så upprepat och understruket och upprepat och
understruket igen som vore det förutsatt att
publiken var imbeciller. Vad man får ett starkt
intryck av är att det engelska systemet med
privata kyrkliga ålderdomshem i varje fall
ingalunda är roligare än vårt folkbyråkratiska
svenska. Och så undrade man vid åskådandet
över att även mången skådespelare, som från
stadsteatrarna gjort sig känd som fin artist,
stundom förfaller till överdriven grimasering
och de tarvligaste, mest oorganiska
skratt-fångartrick genast han står på en parkscen. Låt
det dock vara klart att jag inte åsyftar
huvudrollens innehavare, Elof Ahrle, och inte heller
alla hans kamrater. Styckets ingenue spelades
av Ulla Hydén, som hittills bara setts göra
småroller på Vasan, men som möjligen blir
mera sedd i framtiden.
Samma dag hade Agatha Christies ”Tio små
negerpojkar” folkparkspremiär i Örebro och
från Norrköping gick Sacha Guitrys ”Inte för
Er, mina damer”, ut med Håkan Westergren
och i övrigt ungefär i Vasans höstbesättning.
Följer en lödigare fattighuspjäs, Pär
Lagerkvists, och Aymés ”Lucienne och slaktaren”
med Kavli, Lindwall och Åke Grönberg.
Sommaren är kommen. Också till Stockholm
kommer turnéerna. Den judiska teatern Ohel
väntas och på Dramaten gav Svenska Teatern
i Helsingfors en gästspelsuppvisning (28 maj)
av en brittisk importvara av förnämligare
kva-litetsmärke, Tyrone Guthries uppsättning av
Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”. Där var
ramberättelsen med, som hos oss brukar
uteslutas. Alla jag intervjuat, inte få, var mycket
nöjda och betygar att det just därigenom blev
möjligt ge själva pjäsen i pjäsen med den
opretentiösa och improvisationsdoftande flyktighet,
som bagatellen och dess annars rätt suspekta
sensmoral egentligen mår bäst av. Själv såg
j ag inte föreställningen, tyckte mig fått nog av
Argbiggor just då, inte minst med tanke på
att det snart skulle komma ytterligare en på
Skansen. Det är inte utan att jag ångrar mig.
Återblick på säsongen
Guthriegästspelet var Dramatens sista nyhet
för säsongen och det kan vara lämpligt kasta
blickarna avskedsvis tillbaka. Av den nya
teaterdepression, som klagats över från New York
och Paris, särskilt i säsongens början, har här
dess bättre intet försports, och i vårt
stats-stödda teatermaskineri behöver vi kanske heller
inte vara mera räddhågade för den faran än
för de gamla epidemiska
arbetsmarknadsfluk-tuationerna. Spelåret har varit gott, om än icke
på höjd med det förra, som var det strålande
rekordåret både konstnärligt och ur
publikstatistikens synpunkt, ej blott på Dramaten.
Säsongens oj ämförligt mest spelade pj äs har varit
Arthur Millers ”En handelsresandes död”, som
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
