Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
På trappan till Linnésalen i Botaniska trädgården utspelas Klassikerspelen i Uppsala
haft samma schlagerställning i allmänna
medvetandet landet runt som ”Linje Lusta” i fjol
och ”Johanna från Lothringen” säsongen 1947
—48. Mest spelade författare finner man
annars vid närmare statistisk efterforskning har
varit — William Shakespeare. Jean Anouilh,
som hållit tätplatsen de två senaste åren, har
sjunkit tillbaka på grund av införsel av nya
franska namn, och intager nu andraplatsen i
bredd med Jean-Paul Sartre, Tennessee
Williams, Maxwell Anderson, August Strindberg
och Stig Dagerman.
Så till de subjektiva omdömena. Årets
framgångsrikaste regissör har varit Alf Sjöberg
med Ibsens ”Brand” och H. C. Bränners
”Ryttaren” på Dramatens lilla scen. Årets bästa
föreställningar: Strindbergs ”Paria”,
fortfarande på Lilla Dramaten, och ”Brand”. Största
skådespelarprestationer: Lars Hansons i
”Ryttaren” och Olof Widgrens i ”Brand”. D:o
kvinnliga: som vanligt många konkurrenter.
Anita Björk i ”Brand” glömmer man sent,
likaså Gunn Wållgren i ”En dag av tusen”
(Göteborg) och Eva Dahlbeck såväl i
”Ryttaren” som i Tjechovfarserna. Intressantaste
nya dramatiker, som presenterats: Ramon del
Valle-Inclån (Göteborg); d:o nordiska: H. C.
Bränner; d:o svenska: Bengt Anderberg? —
fast en och annan kanske vill hålla tummen för
Erik Muller. Det har inte varit riktigt så många
svenska urpremiärer på nya pjäser som förra
året (17 mot 20) och de som har givits har
delvis varit sekunda vara; största framgången,
och ej oförtjänt, tillkom Grevenius’
”Lunchrasten”. Ej heller har det skett så många
sensationella nytillskott till främsta artistledet som
under förra säsongen, vilken såg stjärnskott
som Mimi Pollak (som regissör), Maj-Britt
Nilsson, Anita Björk, Annika Tretow, Per
Oscarsson, Ulf Palme, Erik Strandmark, andra
att förtiga. Georg Årlins framgång i
”Avgrunden” i Malmö har väl varit det mest
anmärkningsvärda av den arten i år; kanske får man
också bland de positiva överraskningarna
räkna Georg Funkquists solida komedispel i
”Nina” och uppstigandet av Dramatens unga
garde, Jarl Kulle & consortes — däribland icke
att förglömma Max von Sydow, som ännu bara
är elev, men lovar något långt över det vanliga.
Anders Henriksons fina och tappra
Dramaten-insats, delvis i ganska dåliga pjäser, hör också
till årets oförglömliga karakteristika. Annars
är det mest de gamla kanonerna som hållit sina
ställningar.
En teater mindre än 48—49 har vi haft, sen
Stockholmsteatern på Cirkus lämnade in. Men
till hösten startar väl den nya Ingmar
Bergman-Lorens Marmstedt-teatern i huvudstaden, och
Uppsala får rikets femte stadsteater, om ock
till att börja med i tentativa former. Efter
platåbildningen 49—50 torde vårt teaterliv
åter gå uppåt.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
