Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
senare försmäktade i äktenskapet med en
impotent man och förblev en svärmande
frökensjäl tills hennes känsloliv i elfte timmen
förlöstes i föreningen med den ”rätte”. Båda är
de var på sitt sätt typiska för den brytningstid,
som åttiotalet utgjorde, särskilt för kvinnorna,
som äntligen började röra på sig och resa sig
mot det oscariska samhällets patriarkaliska
förtryck, mot dubbelmoralen och sexualtabut.
De hade en lång och hård kamp framför sig,
och det var inte många av pionjärerna som
fick uppleva den nya dagens gryning, men de
linjer som förenar åttiotalets kulturdebatt med
vår egen tid ligger klara, och jag kan därför
inte dela den mening Per Erik Wahlund ger
uttryck åt i sin eljest mycket spirituella och
eleganta inledning till urvalsvolymen av Anne
Charlotte Lefflers noveller, att åttiotalet
förefaller oss petrifierat. Tvärtom, det roliga med
åttiotalsdebatten är just att den utgör
upptakten till vår epoks problemställningar, att de
oförnekliga resultat som uppnåtts går tillbaka
på de fejder som då inleddes. Om det numera
kan anses självfallet, att en kvinna varken ska
påtvingas eller förmenas sexualliv, vare sig hon
råkar vara gift eller inte, så är det bland annat
därför att föregångskvinnor som Victoria och
Anne Charlotte en gång varit martyrer, mer
eller mindre, för denna sak.
Anne Charlotte förblev alltså i det längsta
en frökensjäl, och visserligen hade hon vacker
figur men var eljest, till skillnad från Victoria,
vanlottad i fråga om utseendet. Det
frökenaktiga och något av den fula flickans speciella
mentalitet röjer sig redan i ”En bal i
socie-teten”, där satiren mot det borgerliga
sällskapslivet knappast är så medveten som
Wahlund vill göra gällande. I våra ögon ter den
sig elakt och omedvetet avslöjande, men för
samtiden och författarinnan själv har den
säkerligen tett sig tämligen mild, vilket också
framgår av Wirséns överseende. Men man bör
noga lägga märke till den inre ambivalensen,
till hur gärna Anne Charlotte förlorar sig i
skildringen av damtoiletterna — berättelsen
har sitt intresse inte minst som levandegjord
modeplansch — och det finns en gnutta avund
i vad hon skriver om den firade baldrottningen
Aurore Bunge, om de anemiska men utdansade
societetsdockorna, liksom det finns en droppe
äktkvinnlig skadeglädje i påpekandet av
skönheten Eugenias små ofullkomligheter. Visst
finns det satir i novellen, men det är något lite
av panelhönans rönnbärssatir, och jag känner
mig inte säker på att Anne Charlotte själv var
alldeles oemottaglig för den charm som utgick
från major Lagerskiöld, en flintskallig
rucklar-figur, som krossar flickhjärtan genom att
bravera med sitt eget fördärv och vädj a till de unga
damerna som räddande änglar. Figuren är för
övrigt en blek gengångare av
byronromantikens demoniska älskartyp, och Anne Charlotte
kunde till sitt försvar ha anfört, att en av de
stora fröknarna i vår litteratur, Fredrika
Bre-mer, inte heller var okänslig för hans tj uskraft.
Men om Anne Charlotte var en fröken, så
var hon det alltså mot sin vilja, var smärtsamt
medveten om den begränsning det innebar, och
hon besjälades av en uppriktig, med åren allt
hetare längtan efter livets fullhet. När hon
skrev en dockhemsnovell som ”Barnet”, där
mannens beskyddarinstinkter framställdes med
kritik men ändå med sympatisk förståelse,
kunde hon följaktligen fylla det ibsenska
schemat med personlig känsla; likt den unga
hustrun i berättelsen ville hon bort ur
oansvarigheten, ur en alltför ombonad tillvaro, ville
gripas av livets starka och hårda strider och
själv råda över sitt öde. Ibland har hon
säkerligen pinats av ängslan och ångest över att
alltid förbli utanför, över att åldras vid sidan
om det verkliga livet. Naturligt nog har hon
då erfarit en hemlig frändskap med de pauvres
honteuses, som hon berättat om i sina yppersta
noveller, och instinktivt har hon fattat ett
kvinnoöde sådant som det hon tecknade i
”Gamla jungfrun”: den nittioåriga
herrgårds-tjänarinnan, som aldrig ägt något eget liv utan
helt har gått upp i herrskapets, liksom hon
själv fruktade att aldrig få ett eget liv utan för
alltid vara hänvisad till sina diktade figurers.
När det gällde att hålla kuraget uppe ägde hon
emellertid två oskattbara gåvor: medkänsla och
humor. De har ingått en lycklig förening i
berättelsen om damerna Muurmeister i ”Gusten
får pastoratet”, som så ohjälpligt befinner sig
på överblivna kartan, samt i historien om
”Moster Malvina”, det gamla släktinventariet,
som har matdagar i den förmögna
göteborgs-familjen och tolereras som nådehjon och
nyfiken lyssnerska men som inte får göra anspråk
på intresse för sin egen person och sitt eget liv.
I berättelser som dessa anar man ett slags inre
frihet och upphöjdhet hos författarinnan, som
i sista hand också måste ha gällt det egna ödet
och betingat hennes förmåga att bära det. Till
slut tog hon det ju i egna händer och undgick
därigenom att dela levnadslott med fröknarna
Muurmeister och moster Malvina.
Holger Ahlenius
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
