Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
DEBUTANTER
Karl Rune Nordkvist: Att vänta någon hem.
Veckotidningen Vi/K. F :s förlag.
Stockholm 1950. 7: 50.
Anna Andersson-Björkland: Åren
därhemma. Roman. Översättning från
originalmanuskript på norska av Nils A.
Bengtsson. LT :s förlag.
Stockholm 1950. 8:25.
Arbetslöshet, tillfällighetsjobb, luffarliv,
sjukdom och fattigdom kan tyckas vara hårt
utnyttjade ingredienser i de senaste årtiondenas
unga svenska litteratur, men debutanten Karl
Rune Nordkvists exempel visar, att de kan
avvinnas nya klanger, förut ohörda tonfall,
som tycks stamma djupt ur svidande rispor på
hjärta och själ. Nordkvist har varit klok nog
att vänta med debuten tills han uppnått
trettioårens mognad. Stoffet, som bär alla spår av
att vara i väsentliga delar sj älvupplevat, har
därför också kommit på avstånd och undergått
konstnärlig omsmältning. Atmosfären av
snöslask och ödslighet kring den sjuttonårige
norrlandspojkens tillvaro är suggestivt fångad: den
fysiska frusenheten och den psykiska; den
kroppsliga halvsvälten i dess samspel med den
emotionella hungern; bitterheten och
överretligheten i hemmet, där de äldre bröderna går
arbetslösa och lyfter understöd medan fadern
ensam kämpar en förtvivlad kamp mot
vräk-ningshot och vinkande fattiggård; kafé- och
dansbanetristessen i svenska stationssamhällen;
det kringresande tivolits pittoreska och
alkoholiserade fattigbohem, som tar en ända med
förskräckelse, då direktören hänger sig och hans
hustru blir tokig; de bofastas hat mot allt
vad kringvandrare heter; sysslolöshetens
långsamma förgiftning av sinnet; sjukdomens
vanmakt och sälla matthet; trotset och ursinnet
mot föraktet för olyckan; den karga naturens
sparsamma lyrik kring figurer och händelser;
de ungdomliga kärleksdrömmarnas
smärtsamma kollisioner med en brutal verklighet. Det
finns styvt berättade partier i boken, särskilt
det där pojken, sedan tivolit smällt igen, genom
dag och natt luffar hem på snöblöta, ändlösa
vägar och till slut inte motstår frestelsen att
somna i en driva; han räddas i sista minuten
av en passerande lastbil. Det sista kapitlet
däremot, som handlar om hans försvinnande och
självmord, verkar löst påhängt och gör inget
övertygande intryck. Troligen har författaren
skrivit det för att få ett effektfullt slut på boken.
Och här är nog hans ömtåliga punkt att finna.
Karl Rune Nordkvist har redan en egen stil
och något av en artistisk profil, men det är inte
lika säkert, att han har något att berätta sedan
han tömt ut sina egna erfarenheter. Låt oss
ändå hoppas att han har det!
Om det är en gråtrist verklighet som legat
till grund för Nordkvists bok, så är det likväl
en långt dystrare och ohyggligare värld som
skildrats av den i svensk översättning
debuterande norskan Anna Andersson-Björkland.
Hon berättar i j agform om sina barndoms- och
uppväxtår fram till konfirmationen, och man
frapperas av likheten mellan den miljö hon
frammanar och den som man brukar finna i
ryska romaner. Till den sociala nöden fogar
sig här nämligen en moralisk, en anhopning
av mänskligt elände, förnedring, råhet, elakhet,
snusk och brutalitet där det inte skymtar en
ljusglimt, och som framlagts i all sin nakenhet
utan någon som helst konstnärlig omsmältning
av stoffet, eller i varje fall utan att någon sådan
är förnimbar. Det är inte indignerade eller
sentimentala tonfall eller uttryck för dygdig fasa
som man efterlyser, men väl någon liten
skälvning på stämman, en enda överton eller lyrisk
extrakvalitet, som skulle förråda en levande
känsla, en personlig turnering, en artists
handlag med ett motspänstigt material. Den torra,
opersonliga sakligheten i detta opus gör
intrycket av slöhet och känsloavtrubbning. Denna
debutant tycks inte sakna stoff men väl
förmågan att göra något av det. Vad hjälper det
en om man har upplevat aldrig så mycket om
man inte äger förmågan att skriva om det på
ett eget och särpräglat sätt?
Holger Ahlenius-
PORTRÄTT AV UNG
FLICKA
Anna Loo : Objuden gäst. Bonniers 1950.
11:50.
Debutanten Anna Loo har skrivit en bastant
roman på över trehundra sidor. Dess
imponerande kvantitet motsvaras dock knappast av
någon liknande kvalitet. Utan tvivel skulle
romanen vunnit på koncentration, på snabbare,
stramare genomlysning av stoffet. Nu har den
i stället svällt ut på ett sätt som gör många av
dess sidor rätt onödiga och ibland sätter
läsarens tålamod på ganska hårda prov. Som helhet
är det ändå en trivsamt läsvärd roman, en
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
