Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
uppväxt- och utvecklingshistoria vars lite
otympliga omständlighet skänker den ett
alldeles speciellt drag av äkthet.
Den objudna gästen är flickan Jenny, dotter
till en okänd far. Hon växer upp på det
mellansvenska pensionatet Solhem, där hennes mor
är kokerska: en förgrämd, bittert knuten kvinna
som står i hånfull opposition till sin syster,
pensionatets ägarinna, den rundhyllta och
levnadsglada Mandis. Kontrasten mellan de båda
systrarna återspeglas också i deras barn:
Jenny, den skyggt känsliga och tungsint
skuld-präglade får alltid hålla sig några steg bakom
sin koketta, självsäkert utåtvända kusin Netta.
Hennes skuldkonflikt når sin dramatiska
klimax under en höstlig cykelfärd till den
uppspårade fadern: ur insikten om att hennes
skuld som människa är oupplösligt förenad
med hennes värde som människa vinner hon
mognad och befrielse: ”skulden och värdet i
förening, det är gemenskap”.
Romanens människor är iakttagna med
pigg-ögd skärpa även om denna skärpa egentligen
aldrig förmår tränga igenom de yttre
livskon-turerna. Porträttet av Jenny har utförts med
stor omsorg, visserligen utan djärvare
profilering men med många levande smådrag. Själva
slutuppgörelsen övertygar emellertid knappast.
Hela detta skuldresonemang verkar mer
övertaget från en existentialistisk mall än inspirerat
av organiskt framväxta, psykologiska
realiteter. Detta kan tyckas så mycket mer onödigt
som författarinnan annars förefaller mycket
fördelaktigt medveten om sin begränsning och
tydligt vinnlägger sig om att hålla berättelsen
så nära de konkreta sammanhangen som
möjligt utan ovidkommande ”litterära”
spekulationer. Man kan också lägga märke till att det
erotiska elementet i denna ungflicksstudie
spelar en tvetydigt oväsentlig roll. Närmast verkar
det ha gjorts till föremål för en avsiktlig
för-nekelse som emellertid egendomligt nog inte
bara avsatt negativa utan också positiva
resultat. Lika tydligt som det nämligen är att
människoskildringen härigenom förlorat i giltighet,
lika tydligt är det att denna förnekelse
intensifierat den konstnärliga lustkänslan. De fåtaliga
erotiska scenerna besitter en dov frenesi, en
motvilligt undertryckt desperation som trots
deras undanskymda plats gör dem till romanens
minnesrikaste. Där tätnar atmosfären, där
hettar det till på ett sätt som helt avviker från det
lite ljumt beskäftiga tonfall författarinnan
annars gärna anlägger.
Carl-Eric Nordberg
ETT UPPBROTT
Axel Strindberg: Kunde hända. Skådespel i
två akter (tre scenbilder). Bonniers
1950. 6:50.
”Kunde hända” är ett frigörelsedrama. Och
den som gör sig fri är som i många andra
nordiska dramer en kvinna. Marie kallas hon,
tjusande tecknad, utrustad med kvinnlig
misstänksamhet mot all snäv inrutning, ungt
sensibel för det outtalade och full av
obestämda möjligheter. Det hon gör sig fri från
är i första hand en miljö, som vore odräglig
för vem som helst: ett isolerat stationshus
någonstans långt i obygden, där enda umgänget,
utom farbror stinsen, består av en
kverule-rande tant, en självsäkert härsklysten fästman
och en imbecill bror, som är mycket fäst vid
henne men just därför blir ett påhäng. Den
som hjälper henne bryta sig loss, är en manlig
släkting i femtioårsåldern, som har hållit av
henne sen hennes barndom. Vad Marie går
mot vid uppbrottet är mindre klart, och så
brukar det ju vara. Men mot något friare och
bättre, får man hoppas.
Skådespelet hör till de mera sällsynta, där
sättet som innehållet berättas på tilldrar sig
nästan större intresse än själva innehållet.
Dialogen är kärnfull, starkt sammandragen och
genomsatt av tvärkast. Den har knappt något
motstycke i Axel Strindbergs tidigare
dramatik, och få i svensk dramatik överhuvud. Denna
språkföring med ellipser och antydningsord
röjer lyhört avlyssnande av levande talspråk,
men är inte naturalistisk, för den går längre
åt sitt håll än talspråket och gör därigenom
ett intryck av konstnärlig, lakonisk stilisering.
Skött av skådespelare, som förstår vad det är
fråga om, bör den kunna ha stark verkan från
scenen. Handlingen föres fram i två
realistiska scenbilder, den första och den tredje.
Mellan dem är inkopplad en orealistisk,
”symbolisk”, där känslokonfliktema får gå i dagen
ohämmat med den nakna intensitet, som de har
på själsbotten hos de uppträdande personerna.
Åskådaren ställs på tråden, så han fattar vad
det gäller, genom att begynnelsescenen i denna
mellanakt i sitt nya språk repeterar vad som
just avspelats på scenen i första aktens
slutrepliker. Omvänt ger oss tredje akten i
”realistiskt” språk verklighetsparallellen till det
själsförlopp, som den symboliska andra aktens
slutscener redan framställt. Det är ett nytt sätt
att söka lösa problemet om den inre dialogen,
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
