Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som O’Neill gav sig på med
persondubble-ringar eller kulissrepliker och ännu andra
författare med andra tekniska medel. Och att
samtidigt vinna ett slags estetisk rim- och
symme-trieffekt på köpet.
Vad en bredare publik och s. k. praktiska
teatermän kommer att säga om sådana
formella landvinningsförsök skall väl, får man
livligt hoppas, inom kort visa sig. För
teater-gourmeten erbjuder de något utomordentligt
stimulerande. Vi har alltför gott om ’unga’
dramer, som bara tamt traskar på i gammal
berättartekniksslentrian. Skulle undertecknad
vilja komma med någon kritisk anmärkning
mot en ansats, som han i och för sig så varmt
sympatiserar med, så skulle det väl vara att
den just i detta sammanhang syns mindre av
nöden än i många andra. Ty Axel Strindbergs
personer är med sitt nya kärva kärnspråk redan
i första akten så expressiva, att vi förstår dem
ändå; det är faktiskt inte så mycket nytt och
överraskande ljus, som den symboliska andra
scenbilden kan kasta. Den är också ganska
utspunnen och risken finns att den kan verka
longör. Men häremot står svikten och
konkretionen i andra partier, vilka nog gör detta
skådespel till Axel Strindbergs hittills bästa.
Man är ju van att betrakta författaren som
idédramatikern i vår unga författargeneration
— den för vilken allusioner på världens
politiska och mentala dagssituation är livsbehov,
och stundom en konstnärlig fara. Faran
inträder när inte mänsklig konkretion och
frodighet kompenserar abstraktionsbehovet. Det är
då som en och annan kritiker kan komma och
säga att Axel Strindberg nog är en duktig
journalist med oförtydbar politisk och
kulturell lidelse, men att han saknar intresse för
människor, alltså aldrig kan bli riktig
dramatiker. Sådant tal kan inte gärna bli hört om
denna pjäs. Här lever var person, individuellt
och kraftigt präglad. Men man saknar inte
heller här den aktuella politiska tillämpningen.
Den isolerade ödemarksfamiljen ger
associationer till konfliktläget inom större mänsklig
samlevnad. Fästmannen är arrogant
kommunist av den sterilt dogmatiska typen, det hör
ihop med hela hans läggning, och den
lösgörande äldre släktingen med sin
anspråkslösa livsvisdom är svårt att tänka sig som
något annat än hygglig socialdemokrat.
Flickan, ja hon är människosjälen, som alla ivrar
om och alla sätter sig på, och även till den
självöverlevda, traditionsfångna fastern och
den snälla, men riskabla halvidioten är det väl
inte svårt att finna politiska paralleller. Jag
menar inte att Strindberg nödvändigt skulle ha
koncipierat sin pjäs med dessa paralleller som
utgångspunkt. Det är inte fråga om någon
genomförd allegori, som kan följas in i minsta
detaljer. Men ett för författaren typiskt
sido-Ijus kastar överensstämmelsen, hur den än har
kommit till, och lägger god krydda i den
komplexa upplevelse, som läsning av skådespelet
utgör. Ebbe Linde
HEMMA HOS STOREBROR
George Orwell: Nittonhundraåttiofyra.
Översättning av Nils Holmberg.
Bonniers 1950. 11:—.
Med ”Djurfarmen”, den lilla allegoriska
sagan om svinen som blev djurens
revolutionärer och herrar, människornas fiender och till
sist smygande lömskt människornas likar och
pinsamma stallbröder i laster och brutalitet,
vann George Orwell en välförtjänt
berömmelse. Innan han dog i januari i år nådde han
världsrykte med romanen ”Nineteen Eighty
Four”, som nu med fyndighet och precision
försvenskats av Nils Holmberg. Den kan
betraktas som en systematisk och analytisk
överbyggnad kring ”Djurfarmens” kärna. Den
lärorika fabeln har förvandlats till en lika
lärorik — men naturligtvis inte lika konstnärligt
fulländad — framtidsskildring.
Framtidsvisionen är ju en vansklig genre full av luftgropar
lämpade för farliga störtdykningar,
plaskdam-mar inbjudande till barnsliga lekar, och
fruktansvärda pölar lockande med det förflutnas
och samtidens mest stinkande plågor. George
Orwell har inte undvikit farorna, han har badat
i dem.
I början av 1900-talet var det naturligt att
drömma om ett rikt, bekvämt, välordnat och
effektivt framtidssamhälle, ”en glittrande
antiseptisk värld av glas och stål och snövit
betong”, ett samhälle där vetenskap och teknik
utvecklades med svindlande hastighet och
skulle fortsätta att utvecklas in absurdum.
Denna sköna utopi och detta fängslande ”in
absurdum” var det som Aldons Huxley med
sin komiska biologiska lärdomsapparat trollade
fram i ”Du sköna nya värld” och vars
konsekvenser han och hans läsare fann så
skrämmande i dess banalitet och andefattighet. Det
var en kvick, en smula banal och ganska rolig
bok och den har blivit lustigare på de tjugu
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
