Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
år som förflutit sedan den kom ut — lustigare
i samma takt som tillvaron blivit olustigare.
”Du sköna nya värld” är alltigenom en
plask-damm. Huxleys framtidsvision förhåller sig till
George Orwells ungefär som en lekplats till ett
fängelse. Karin Boyes framtidsvärld i
”Kallo-cain” är naturligtvis också ett fängelse men
den bevarar trots allt något av Huxleys
hygieniska lekstugeinredning. Orwell har — och
kanske just det är den ovanskliga styrkan i
hans ”vision” — dragit ner den
tekniskt-poli-tiska framtidsmyten till ett pinsamt mellanläge,
där den skinande civilisationsfemissan är
av-flagnad och fläckad. Huxleys sköna nya värld
är ett artificiellt paradis för kropp och själ
med en banalt standardiserad lycka som stabil
medelpunkt. Med den tvivelaktiga förmånen att
få skriva sin bok tio år senare än Huxley och
alltså med vidsträcktare erfarenheter av
människosläktet — och väl också sin djupare insikt
i människans natur — skildrade Karin Boye
Världsstaten som ett inferno för de
individuella själarna, ett inferno som effektiviteten och
stabiliteten omger med snäva gränser, rostfritt
stål och alla moderna bekvämligheter,
inklusive det allestädes övervakande ”polisögat” och
”polisörat”. Den avgörande skillnaden mellan
Boyes och Huxleys böcker å ena sidan och
Orwells å den andra ligger i den senares listiga
och djärva grepp att ge sin framtidsvision en
ram och en atmosfär som i stort sett är oss
välbekant. Han har givit vardagslivet i
Ocea-nien en prägel av krigs- och efterkrigsårens
halvruinerade bristtillvaro och eländiga
sjab-bighet och därmed lyckats ge sin framställning
en illusorisk påtaglighet som inte finns i
”Kallocain” eller ”Du sköna nya värld”. Han
har gått ännu längre. Myten om den framtida
teknikens yttre välsignelser får inte ge någon
glans åt London av år 1984. I Oceanien är
även den tekniska civilisationen på retur,
levnadsstandarden utomordentligt låg, bostäderna
bristfälliga, krigshärjningarna konstanta om
än inte överväldigande. Till och med så fint
folk som partimedlemmar får nöja sig med
litet bleklagd stuvning i en bleckmugg och
efter bästa förmåga söka stimulera sig med
de standardiserade nationaldryckerna
”segerkaffe” och ”segergin”. Endast medlemmar av
”det inre partiet” bor i hyggliga hus och tager
sig någon gång ett glas sherry — ett för den
stora massan fullkomligt obekant
njutningsmedel. Förmodligen kan vilken arbetare eller
kontorist som helst i efterkrigstidens England
till en början känna igen rätt mycket av sin
yttre situation i huvudpersonen Winston
Smiths-(under förutsättning att han äger en
normalförmåga av lätt svartmålande kverulans).
Men för kverulans finns det givetvis ingen;
plats i Oceanien. Storebror (Big Brother) leder
allt till det bästa — det vet varje rättrogen
partimedlem. Och annat än rättrogna finns det
icke, de förvandlas i så fall snabbt med
Kärleksministeriets hjälp till ”opersoner”. I ”Brave
New World” skickades ännu alla som
vantrivdes i ”kulturen” till avsides belägna öar där
de fridfullt kunde umgås med intressanta
meningsfränder. I den boyeska Världsstaten
infördes omsider en lagstiftning mot
statsfient-liga tankar och känslor — med det genialiska
preparatet kallocain var det en enkel sak att
konstatera sinnelagets brottslighet hos
misstänkta personer. I Oceanien är ”tankebrott”
nästan den enda form av kriminalitet som
ägnas något intresse. Att ”tankepolisen” är
samhällets mest betydande kår är en lika
naturlig sak som att Kärleksministeriet är det
väldigaste ämbetsverket. På denna plats, den
enda ”där det inte finns något mörker” möter
Winston Smith, en enkel man med mänskliga
känslor och tankar, sitt öde, ödet att efter
långvarig och systematisk tortyr, efter många och
meningslösa bekännelser, nå de olika terasser
där han inser först sina villfarelser, sedan
existensen och funktionen hos det underbara
ideologiska hjälpmedel som kallas
”dubbeltän-kande” — till exempel insikten i att stj ärnorna
kan vara fjärran eller nära, beroende på i vad
mån vi behöver dem — för att slutligen komma
till klarhet över det allra nödvändigaste: att
Storebror leder allt till det bästa, att Storebror
är kärleken. Denna fruktansvärda skildring av
det rent andliga nedbrytandet av en människa
med hjälp av en rikt varierad kombination av
kroppslig och intellektuell tortyr erinrar delvis
om förhören med Rubashov i Arthur Koestlers
”Natt klockan tolv på dagen” (Koestler är
överhuvudtaget en författare som Orwell
kanske råkat lära sig litet för mycket av). Man
kan möjligen diskutera lämpligheten eller det
konstnärligt berättigade i att framställa så
sadistiska skeenden som dem som förekommer i
slutet av Orwells roman—men om de kan utrota
den vanliga men optimistiska föreställningen
att det skulle vara ett kriterium på
karaktärsstyrka och moralisk överlägsenhet att kunna
motstå tortyr, så har de i alla fall gjort någon
nytta. Tortyren i Storebrors
Kärleksministerium, i synnerhet den som försiggår i rum n:r
101, skulle i varje fall ingen dödlig kunna
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
