Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
genomgå utan att förråda vilken himmel eller
vilket helvete som helst.
Tortyrscenerna i ”Nittonhundraåttiofyra”
är också inlemmade i romanens handling på
ett övertygande sätt. Först där får man en stark
belysning av det psykologiskt intressantaste i
romanen, förhållandet mellan Winston Smith
och O’Brien, den ideologiskt rutinerade
medlemmen av ”det inre partiet”. Den kusliga och
gripande scen där det kroppsligt och andligt
misshandlade offret finner ett ögonblicks frid
stödd av sin intelligente bödels faderliga arm
är onekligen romanens höjdpunkt — eller om
man så vill: en störtdykning till mycket farliga
regioner. För en kort minut förunnas det
Winston att tala med en människa som förstår
honom — den lyckan är så stor och så unik
att han glömmer att den människan är hans
fiende, hans mest infernaliska bödel. (Eller han
glömmer det kanske inte och lyckan blir
pinsamt djupare ...) Det finns också andra men
för Winston i grunden mindre betydelsefulla
minuter av lycka, kärleksmötena med det sköna
naturbarnet Julia, anhalter på den vissa vägen
mot bådas undergång. Här finns inte rum för
någon romantik bortom döden — i rum 101
kontrolleras och statueras att ingen Beatrice
blir kvar i infernovandrarens drömmar. De
älskande tvingas att förråda varandra på ett
sätt som ingen känsla, ingen tanke överlever.
För människan i Oceanien finns inget hopp.
Eller ändå___? George Orwell har trots allt
inte lyckats (eller inte velat) undgå en farlig
spricka i sin omsorgsfullt och konsekvent
uppbyggda konstruktion av framtidens totalitära
stat. Utanför partiet i Oceanien lever
”prole-terna”, den stora massan som utgör åttiofem
procent av befolkningen, ett liv i fattigdom och
okunnighet men i stort sett okontrollerade av
regimen. Kan det tänkas att räddningen,
regimens, partiets störtande, finns att söka hos
proleterna, skall komma från proleterna?
Winston vill — till en början — tro det,
O’Brien vill bevisa att det är otänkbart. George
Orwell har inte givit något definitivt svar —
han har lämnat proleterna åt deras öde, och
det är svagheten i hans framtidsvision. Men
därmed har han också lämnat kvar en
möjlighet kanske inte för optimismen men åtminstone
för fantasin. Och detta är kanske ändå en
styrka hos denna framtidsroman, som kanske
inte är ett lika personligt och enhetligt verk
som Kallocain, men som är skarpsinnigare,
paradoxalt nog roligare och ändå i alla avseenden
464
ohyggligare — inte minst därför att den
förefaller sannolikare — än sina föregångare.
Åke Jajxzon
BATES I BURMA
H. E. Bates: Jakarandaträdet. Översättning av
Lisbeth och Louis Renner. Bonniers
1950. 10:50.
Den rörlige och våldsamt produktive H. E.
Bates företräder en typ av författare som i
Sverige så gott som helt saknas och som inte
heller på anglosaxisk botten är alldeles vanlig
(fast naturligtvis oftare förekommande). Om
inte beteckningen ”underhållningsförfattare”
fått en så nedsättande klang och bidragit till
att sudda ut distinktionen mellan briljant och
mindervärdig underhållning, skulle man kunna
påstå att han är en högt kvalificerad
underhållningsförfattare, på samma gång nationellt
rotfast och av kosmopolitisk läggning. Bates
är i vilket fall som helst nog omodern att fästa
större vikt vid den gripbara verkligheten än
vid mardrömmen och ungefär lika stor vikt
vid den yttre spänningen i en berättelse som vid
den inre. Ändå kan det inte råda någon som
helst tvekan om att han hör till de finaste om
också inte subtilaste artisterna inom den yngre
brittiska berättarkonsten: skärpan i
iakttagelsen, skickligheten att få fram mellantoner och
biandfärger, det flytande men sällan ytliga
föredraget ger en distinkt fjädring, en säregen
åskådlighet åt hans prosa, även om den
applicerad på alltför bagatellartade motiv kan
förirra sig in på det substanslösas område.
Under kriget tjänstgjorde Bates vid
flygvapnet, och hans produktion under fyrtiotalet lider
onekligen av en viss ojämnhet; de noveller och
porträttskisser han under pseudonymen ”Flying
Officer ’X’ ” sammanfört i volymen
”So-mething in the Air” utgör med sin
propagandistiska enkelriktning och fromma
glorifiering av heroiska stridsflygare det enda i
egentlig mening ointressanta han publicerat.
Men de erfarenheter som Flying Officer ”X”
förvärvade i Fjärran Östern har i gengäld
tilllåtit den till civila näringsfång återgångne
Bates att skriva ett par romaner, som
åtminstone har en hetare och drivnare färgläggning
än någon av hans tidigare böcker. Den första
av dessa, ”The Purple Plain”, överflyttades i
fjol till svenska, och den andra, ”The Jacaranda
Tree”, föreligger nyligen översatt. Det
rutinerade tandemparet Lisbeth och Louis Renner har
åstadkommit en översättning som kanske kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
