Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
diskuteras i fråga om vissa detaljer och
nyanser, men som på det hela taget mycket följsamt
har fångat flykten och smidigheten i Bates’
konstprosa — hans nya konstprosa, borde det
tilläggas. Det är nämligen en avsevärd skillnad
mellan H. E. Bates’ trettitalsstil och hans
nuvarande koloristiskt raffinerade sätt att skriva,
vilket kan antas vara frukten av en exotisk
miljöpåverkan.
Om både ”Purpurslätten” och
”Jakaranda-trädet” gäller att de lämpar sig utmärkt som
avspänningslektyr (exempelvis i en vilstol i
en myggfri trakt, med en svalkande dryck av
individuell sammansättning inom räckhåll).
Bägge romanerna är också levande och
sensibelt utförda atmosfärstudier, bägge — i
synnerhet den senare — presenterar en effektfull
uppladdning av händelseförloppet, och bägge
är konstruerade med en elegans som i sin genre
kan kallas mönstergill. Anlägger man ett annat
perspektiv än vilstolens, måste man
emellertid konstatera att ”Jakarandaträdet” är avgjort
underlägsen som litteratur. Det verkar som om
Bates försökt utnyttja ett publikknipande stoff
en gång för mycket.
I ”Jakarandaträdet” skildras hur en liten
engelsk koloni i en burmansk avkrok hals över
huvud tvingas bryta upp, sedan japanerna i
början av mars 1942 har intagit Rangoon och
ryktet om massaker, våldtäkt och mordbrand
löper i förväg på febriga fotsulor. Greppet är,
frestas man påstå, Vicki Baumskt i överkant:
genom att arrangera den halvt paniska flykten
blir Bates i tillfälle att spela ut mänskliga
lidelser utefter en ganska begränsad skala.
Personskildringen är avsevärt mycket grundare än i
”Purpurslätten”, fastän den inte heller där
uppvisade några mer intrikata schatteringar;
karakteristikerna är genomgående filmatiskt
utåtriktade, och inte ens förhållandet mellan
Västerland och Österland, nedsmält till
kontakten mellan den brittiske riskvarnsdirektören
och hans burmanska väninna, lyckas Bates den
här gången avvinna någon djupare symbolik.
Frågan är väl för resten om österlänningens
sensualitet, ödmjukhet och fatalism är genuina
nog för att med framgång kunna kontrasteras
mot europeisk neuros och egocentricitet:
infö-dingskvinnan som tillflykt och ökenkälla är
sannolikt ingenting annat än en romantisk
önskedröm, en primitivistisk myt, åtminstone
när det gäller en kvinna från ett land där
naturtillståndet är så perforerat av civilisationens
tvivelaktiga välsignelser som i Burma. Man
undrar vad det är som har förmått Bates att
anamma myten, spela på ”den enkla
nakenhetens” strängar. Kan det möjligen vara den
ställvis framskymtande sympatin för buddhismen?
Dessa reflexioner är mindre tillkomna i
avvisande syfte än i irriterande: att
”Jakarandaträdet” på andra plan än det psykologiska har
utomordentliga partier säger sig självt;
anledningen till att man reserverar sig ligger
närmast i misstanken att Bates ett stycke upp i
medelåldern har börjat eftersträva alltför
lättvunna segrar. Sedan anmälaren gjort den
reservationen är det honom ett nöje att redovisa
för de positiva intryck romanen kvarlämnar,
att t. ex. peka på lösningen av den krävande
uppgiften att trovärdigt förvandla den
närsynta, lallande och halvfnoskiga mrs Betteson
till en ansvarsmedveten och initiativkraftig
samarit, att uttrycka sin beundran för det
visuellt påträngande reportaget utefter vägen
till Indien och att notera författarens suveräna
projektion av den tropiska naturen i sprutande
solhetta eller tegelfärgad skymning. Visserligen
förefaller också det burmanska landskapet med
sina fantastiska färgkombinationer och sin
blandning av blomdoft och kadaverstank att
endast vara upplevt utifrån, men med vilka
vidöppna sinnen, vilken målerisk exakthet!
Bara ett smakprov:
Tisdag skrämde upp ett blått och smaragdgrönt
moln av papegojor och vände sig om och såg efter
dem när de strök utmed vattenytan likt fiskar och
deras bröst speglades regnbågsskimrande i vattnet.
De försvann in i elefantgräset, och i samma ögonblick
vände sig kvinnan bort och spottade i floden,
salivstrålen såg ut som en glaspil.
Vågar man slutligen upprepa förhoppningen
att H. E. Bates, sedan hans båda
Burmaroma-ner nu tillförsäkrat honom ett bredare
publikintresse, också ska bli introducerad som
novellist och essäist? Hans collected stories utkom
1940 under titeln ”Country Tales”, varför ett
urval är förhållandevis lätt att verkställa. Och
fyrtifemåringen med den plötsligt påkomna
bestsellertendensen är ändå en av Englands
känsligaste och diskretaste odlare av en
novellkonst med traditioner. Per Erik Wahlund
”HIS FIRST VOYAGE”
Herman Melville: ”Redbarn”. Översättning
av E. R. Gummerus. Fahlcrantz &
Gumaelius 1950. 7: 50.
Det var först ungefär trettio år efter sin död
som Herman Melville började inta den
fram
5 BLM. 1950 VI
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
