Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skjutna position som rättmätigt tillkommer
honom. Dessförinnan hade han vårdslöst
förbigåtts med en eller annan förströdd
formulering; i början på 1920-talet fick man dock
äntligen upp ögonen för hans verkliga
dimensioner, hans ovedersägliga genialitet.
Under sin livstid rönte Melville det öde som också
blivit många andra revolutionerande diktares:
hans mer efemära böcker blev livligt
uppskattade under det att hans centrala verk möttes
av kompakt motstånd. Redan ”Mardi”, den bok
i vilken Melville för första gången spände
vingarna till höj dflykt, blev föremål för en
isande oförståelse men det definitiva bakslaget
kom först med ”Moby Dick”. Motgången med
detta magnum opus, där han satsat allt, där
han hänsynslösast gett ut sig själv men vars
mottagande blev katastrofartat och av honom
själv karakteriserat som ”broiled in hell-fire”,
försänkte Melville i tvivel och bitterhet,
inspi-rationstilliten bröts och han fann sig sj älv
bortglömd och övergiven: en främling för sin egen
samtid. Trött och besviken drog han sig undan
till en liten obetydlig tulltjänst, dömde sig till
självvald tystnad. Visserligen skrev han en del
nya böcker men i dem talar liksom inte
Melville själv längre: det är med några undantag
andrarangsprodukter, tillverkade i marginalen
av hans verkliga begåvning.
Inte minst måste oförståelsen ha känts både
tragisk och ironisk för Melville när han
jämförde den med den tämligen reservationslösa
förtjusning läsekretsen ägnat hans tidigare,
mer lättsinnigt skrivna böcker. I själva verket
blev ju Melville berömd på en gång: hans båda
Söderhavsromaner ”Typee” och ”Omoo” var
de första i sitt slag och väckte allmän
hänförelse; de är också fortfarande mycket
njutbara, genomlekta av ett slags oskuldsfullt
paradisskimmer. Innan Melville etablerade sig som
författare hade han som bekant gjort
vidsträckta sjöfärder och därunder erövrat vitt
skilda erfarenheter som blev bestämmande för
hela hans författarskap. De ovannämnda
böckerna återgår t. ex. i väsentlig mån på
hans upplevelser hos en kannibalstam, ”White
Jacket” har hämtat sitt motiv från hans
tjänstgöring ombord på en örlogsfregatt medan
bakgrunden till ”Redburn” utgöres av den sjöresa
han som sjuttonåring företog till Liverpool.
Den sistnämnda romanen, som nu utkommit
i ambitiös svensk översättning, lär vara den
som mest tillförlitligt håller sig till det
autentiska erfarenhetsmaterialet. Melvilles havsdyr-
kan och allmänna nyfikenhet på världen drev
honom ut ur en försiktigt ombonad borgerlig
tillvaro; konfrontationen med det brutala
sjölivet måste under denna ”his first voyage” i
många avseenden ha inneburit en chock.
Bokens huvudperson, som bär det imponerande
namnet Wellingborough Redburn, är dock
knappast någon tragiskt övergiven figur utan
klarar sig i regel rätt bra i de mer eller
mindre prekära situationer han råkar in i
och kan också återvända till Amerika nyttigt
härdad av strapatserna. ”Redburn” är
överhuvud en ovanligt frisk och humörstark
roman, fylld av liv och rörelse. När
författarens tankar någon gång blir onödigt
pessimistiska avbryter han sig genast älskvärt med att
konstatera att ”de måste vara otrevliga nog
för läsaren, så nog sagt därom och låt mig
fortsätta med min berättelse”. Det är en bok
som uppenbarligen skrivits utan djupare
pretentioner men just denna frihet från
högtidligare syften har gjort den sällsynt vital och
omedelbar utan gnissel från den krångliga
metafysiska apparat som Melville annars gärna
lät sig dras in i.
Wellingborough är den äventyrslystne och
seglingsgalne ynglingen som eggas till
romantiska fantasier av de trivialaste
sjöfartsannon-ser och faller i hänryckning över familjens
mi-niatyrskepp av glas. När han tagit hyra på
kofferdisten ”Highlander” kommer han
emel-ler tid snart underfund med att sjölivet minst
av allt är någon dans på rosor. Han är parodiskt
okunnig om de mest elementära sj ömansplikter,
blir outtröttligt hunsad och hånad samt lider
sjösjukans alla kval men anländer ändå till sist
till Liverpool, där han först sveper in sig i
”heta tröjor av biffstekar” för att sedan
avnjuta den sommarfagra engelska landsbygden
och sammanträffa med den societetselegante
men olycklige Harry Bolton. Denne Harry
övertar på återfärden Redburns roll som strykpojke
fastän han i det längsta söker upprätthålla en
viss värdighet och bl. a. vid ett tillfälle infinner
sig till sin vakt iklädd morgonrock av brokad
samt broderade tofflor. Hemresan håller för
övrigt på att gå illa, svält och sjukdomar härjar
bland emigrantpassagerarna, vilda stormar är
nära att sänka fartyget; slutligen siktar dock
Wellingborough på nytt den amerikanska
kusten.
Melville skrev ”Redburn” hela tolv år efter
sin resa med ”Highlander” men det har inte
hindrat honom från att med minutiös omsorg
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
