Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att själv göra en svensk produkt i samma stil,
där han på Stockholms gator ställer till en
fyndig karusell med ett gäng pittoreska typer
— importerade från Los Angeles i moderlivet,
som det heter om hästar, men kvalificerade för
start som inhemska enligt reglementet. Man
lägger också märke till en något mångordig,
men annars väl framförd familj ehistoria av en
debutant, Tuve Ambjörn Nyström.
Bokens glansnummer är emellertid ”Mysko”,
en edlundsk tolkning av Dashiell Hammetts
ypperliga novell ”The Whosis Kid”,
berättelsen om en mördares utveckling. Det ligger
mycket nära till hands att jämföra ”Mysko”
med någon av historierna i ett annat litterärt
anspråkslöst verk som Jim Corbetts tigerbok
”Människoätare från Kumaon”. Den fete
detektiven ser på den spirande mördaren med
samma vaksamt minnesgoda blick som
Cor-bett när han möter en halvvuxen tiger i
djungeln och den avslutande skjutscenen
påminner mycket om det uppskakande slutet i
Corbetts bok. Men framför allt liknar de
varandra som exempel på naturlig, flärdlös
berättarkonst, som aldrig ser sig om och aldrig
kokett eller självsäkert fyrar av en effekt och
som därför når så utmärkta resultat.
”Hårdkokt” har två systervolymer,
”Lättsmält” och ”Ljuvare än vin”, den förra
likaledes redigerad av Åke Löfgren, den senare
av Tore Zetterholm. Alla är de omväxlande och
okonventionella och alla har de muntra omslag
av Olle Eksell. Åke Runnquist
”AVLA ÄR INGENTING,
UPPFOSTRA ALLT”
Gabriel Chevallier: Pojkar och patrar.
Översättning av Stig Ahlgren. Wahlström
& Widstrand 1950. 10: 50.
Någon gång kan litteraturen ha anledning
att känna en besynnerlig tacksamhet mot sin
unga och avlägsna frände och niosvansade
”prospektör”, den spelade, klippta och vevade
konst som kallas film. Om inte den burleska
och prilliga filmen ”Förargelsens hus” hade
väckt häpnad och entusiasm även på våra starkt
hygieniska latituder, hade man kanske aldrig
närmare observerat Gabriel Chevallier. Nu har
man alltså lyckligtvis upptäckt hans roman
”Sainte-Colline” — den kom ut 1937 — och
den föreligger i en överdådig (och kanske
ibland litet övermodig) översättning av Stig
Ahlgren, en herre som uppenbarligen
behärskar båda språken — det svåra franska och
det ännu svårare svenska. Chevallier är en
kvick och utomordentligt underhållande
författare, men hans stil har inte alltid den f j
ärils-lika lätthet som man ibland förknippar med
underhållning — den har den starka buljongens
snarare än sockerdrickans genomskinlighet.
Inte ens Ahlgrens överlägsna version kan ett
ögonblick dölja att denna sig i mäktiga
dyningar hävande syntax dräktig av satsdelar och
satsförkortningar härrör från latinets
älsk-lingsdotterspråk, mästerligt behandlat av en
adept som bland sina fäder räknar Rabelais
och Balzac.
Om fäder och adepter handlar romanen
”Sainte-Colline”, som Stig Ahlgren döpt om
till ”Pojkar och patrar”, vilket alltså hör till
det som den tungfotade anmälaren finner en
smula lättsinnigt hos översättaren.
”Sainte-Colline” är namnet på ett internatläroverk som
styres av ”trinitariebröder” och är beläget
någonstans i den franska landsorten.
Händelserna utspelas 1912 och författaren har utan
nämnvärda sidoblickar mot dystrare tider
kunnat koncentrera sig på sitt mäktiga ämne: en
monografi över ett skolår, en elevuppsättning,
ett lärarkollegium. Romanen är utan j ämförelse
den mest lysande skolskildring anmälaren kan
erinra sig ha läst, även om den naturligtvis inte
i torterande erinring och artistisk frenesi kan
mäta sig med Joyce’s ”A Portrait”. Gabriel
Chevallier har ingenting gemensamt med Joyce.
Hans redskap är inte borren i den sjuka
tanden, det är snarare grytlappen med vars hjälp
han godmodigt och medlidsamt lyfter på locket
och ser vad som kokar i kastrullen. Han
bränner inga fingrar, lider inte sina egna kval men
försöker leva sig in i andras. Han lyfter på
taket till Sainte-Colline och låter oss titta in i
klassrum, sovsalar, avträden och patrarnas
privata celler. Varje liten kategori av odågor och
mönstergossar, bråkmakare och slöfockar,
olyckliga och oförbränneliga, fantasifulla och
imbecilla får sitt grupporträtt, sin psykologiska
betraktelse som aldrig sjunker till La
Bruyére-mässig typskildring. Fastän framställningen
ibland, särskilt i bokens början, blir lätt
essay-istisk, så stiger alltid så småningom individ
efter individ fram ur kollektivet och får sin
egen lilla komprimerade roman, en
Balzac-historia i miniatyr. Ibland blir miniatyrerna
karikatyrer. Det skickligt invävda porträttet av
fanatikern pater Marededieu — o namn! —
har kanske något överstigit Chevalliers krafter:
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
