Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den hålögde asketen som efter en olidlig kamp
med köttets demoner drivs att bevisa celibatets
djupt okristna karaktär och därför slutligen
genom förstående höga kyrkliga dignitärers
förmedling förvandlas till en framgångsrik
biktfader för hungrande och sköna
societets-kvinnor är en elak och rolig saga som hade
verkat sannare om författaren verkligen hade
haft förmåga att skildra lidelse med lidelse.
Men det är också nästan det enda temperament
han inte rår på. Den snustorrt skicklige priorn
Fuche, den planmässige och världskloke
ärkebiskopen, den harmoniske abbé Menéme som
blir så olycklig, den enkla polisnaturen och
skräckpatern Jubil, den vulgära
millionärspap-pån Pinoche och den koleriskt skränande
kverulanten Nusillon — även föräldraporträtten
hänger naturligtvis på sina spikar i detta
skräckkabinett för barn — alla dessa är givna
med klart lysande färger och fränt tecknade
* konturer, de är alla värda en stunds odödlighet.
Chevallier gör inte någon hemlighet av
vilken kategori som har hans sympatier. Den
vuxna, den färdiga människan är för honom
en beklaglig företeelse, som i allmänhet inte
kan göra annat än begå misstag, misstaget att
leva för sina futtiga framgångar och triviala
synder, det svåra misstaget att tro sig ha
anledning att vara nöjd och det ännu svårare
att tro sig ha rätt att vara missnöjd. Dömd
att leva i förbund med vissnandet är hon i
allmänhet föga lämpad för kontakt med barn,
barnen som lever i växande, spirande och
obestämda hägringar. Skolan är för de obändiga
ett hemvist för förtryck, för de medgörliga ett
hemvist för fruktan. Är den därtill som det
prästerliga Saint-Colline insvept i dimmor av
hyckleri, ibland fint och prasslande tunt som
spunnet socker, ibland grovt och krälande som
en gräshoppssvärm, är det inte lätt att se några
förmildrande omständigheter. Men ingen
uppfostran kan vara absolut bra och ingen är heller
absolut dålig. Vart den leder kan man ändå
aldrig förutsäga. De största förhoppningarna
knyter nog Chevallier — litet romantiskt —
till de obändiga odågorna, de påhittiga
upptågsmakarna och kanske också de olyckliga
enslingarna, alla dem som mest motvilligt låter
sig bindas och förtryckas. Mönstergossarna får
inte många rader i hans bok, de får ju ändå
sitt ironiska quantum satis ute i det så kallade
livet, med sina bleka nunors nullitet är de
förutbestämda att nå lämpliga äreställen och som
välartade karaktärer och väldresserade
intelligenser anpassa sig för statens högsta ämbeten.
(Menar Chevallier — i all godmodighet...).
De behöver heller inte i skolan den tröst och
lisa som förlänas de värsta lymlarna, de
olyckligaste piltarna av romanens goda ängel pater
Bricole. Ja, infernot Saint-Colline har faktiskt
en god ängel, en pater som sysslar med att
lappa och laga, inte någon pedagog eller
kyrklig dignitär av betydelse utan en enkel man
som sysslar med verktyg. ”Arkitekter och
ingenjörer gör varken bjälkar,
byggnadstimmer, paneler eller möbler. Det kräves härför
ödmjukare arbetare som i sitt dagliga värv
blivit förtrogna med materialets alla möjligheter.
Sammaledes är det sällan förunnat de
uppfostrare som har ambitionen att bygga teoretiska
samhällen att in i minsta detalj lära känna
hjärtan, anlag och intelligenser.” Till Bricole
kommer de små revoltörerna, både de sturska
och de gråtande, och endast han kan hjälpa
dem, förtrogen som han är med ”materialets
alla möjligheter”.
Denna förtrogenhet äger också Gabriel
Chevallier, den ger åt hans bok mitt i den
giftiga satiren och den blodiga driften med det
klerikala hyckleriet en sordinerad ton av mild
tolerans, av nästan allsidig förståelse som i
förening med situationernas ofta burleska komik
förvandlar en tänkbar indignationsroman till
en till sist ganska mild komedi. Man kan
förebrå författaren denna förvandling —- som
aldrig blir riktig hundraprocentig — men då
förebrår man honom också att han råkar vara
humorist.
Humorist måste man också kalla den
briljante Mark Sylwan som på det omslag som
döljer att romanen ingår i den utmärkta
Ko-kardserien har målat en väldig Venus vulgivaga
i knät på en späd men något bildskön yngling.
Det är en vacker och anslående bild. Man får
hoppas att den helgar ändamålet och lockar
många läsare. Åke Janzon
UR SVEN HEDINS LIV
Sven Hedin: Stormän och kungar. Fahlcrantz
& Gumaslius 1950. 24:-—.
Att berätta om alla möjliga världsberömda
personer som man har träffat och samtidigt
ge en ganska fyllig bild av sitt eget curriculum
vitce kan inte vem som helst göra. Sven Hedin
har lyckats med uppgiften, dels därför att han
verkligen är en mycket skicklig författare,
dels därför att många av de stora män och
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
