Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
brevväxlingens slut. Som bl. a. framgår av ett
intressant, av författaren inte utnyttjat
återblickande brev från Robinson till Ellen Key maj
1902 (K. B.), fortgick brevskrivningen i
omkring fyra år efter våren 1887. Robinson gjorde
då ständiga försök att få Ellen Key att ”förstå”
och därmed ”förlåta”. Hennes anklagelse
gällde framför allt att Robinson inte längre
ville stå för sina tidigare känslor. Denne
skriver 1902 att hans ”brott mot Dig” var ”ett till
alla delar annat, än det du 1887 ansåg mig
begå. Det är, nämligen: att jag från början
med min förolyckade själ bröt in i Ditt lif och
dermed gjorde slut på Din ungdom.”
Robinson betecknar sig själv som ”född lytt å
aktivi-tetssidan”, en intellektuell betraktare med
endast två verkliga rörelsemotiv: ”sympatihunger
och sexuell lidelse”. Varken 1880 eller 1887
återstod det hos honom ”någon inbillning om
något trohetskraf — och dylikt” gentemot
hustrun. Men, skriver Robinson till
författarin-nen av ”Barnets århundrade”: ”På den nya
mansålderns optimistiska könsdoktrin (den
äfven Du synes mer och mer tillegnat Dig)
om verklig förnyelse af detta jordelifvet och
dess lyckomöjligheter för en hvars fullt
hän-gifna lifsförsök en gång för alla misslyckats
— tror jag icke.” Ett försök n :o 2 eller n :o 3
kan aldrig lyckas, hävdar Robinson alltså. Men
därför att han hyste denna övertygelse ”var
det brottsligt, att jag ej straxt i början skrämde
Dig ifrån mig, ej åtminstone 1880
ögonblickligen slog ihjäl den öfvernaturliga frestelsen”.
— Denna Robinsons livssyn var säkert ej så
bestämd och utbildad på 80-talet, som han
1902 tror, men ett väsentligt stycke av
sanningen ryms i varje fall i den här citerade
förklaringen.
Av de övriga uppsatserna i Axel Forsströms
bok är studien över Ellen Key och Ernst
Ahl-gren särskilt fängslande. De båda kom
varandra nära, och Ellen Key bekände sin kärlek
till Robinson. Ernst Ahlgren har i Stora boken
givit ett utomordentligt levande porträtt av
henne i denna stund. Däremot kom Ellen Key
aldrig att inse den yttersta realiteten i Georg
Brändes’ och Victoria Benedictssons
förhållande.
En annan uppsats redogör för Ellen Keys
bibliotek (tryckt tidigare i BLM 1945), och
Ellen Key-porträtt i litteraturen alltifrån
Hei-denstam och Lundegård över Strindberg och
Klara Johanson till Gustaf Hellström och Elin
Wägner är föremål för en roande genomgång.
Men många nya drag kommer säkert, som
Forsström framhåller, att letas fram ur böcker,
tidningar och brev. ”Stoffets rikedom visar i
hur hög grad hon sysselsatte sin samtid.”
Av Ellen Keys stil gör författaren en liten
undersökning och belyser bl. a. hennes
bildspråk och hennes böjelse för paradoxer. Ordet
”livstro” har vunnit burskap genom Ellen Key.
Forsström nämner att det i Svenska
Akademiens ordboksexcerpter finns en gång före
Ellen Key, i en uppsats av Teodor Holmberg
i tidskriften Verdandi 1892. Här står det
emellertid i sådant sammanhang att det är uteslutet
att Ellen Key fått ordet därifrån. Ellen Key
talar om de ”livstroende” första gången i sin
julottepredikan 1895; jag anser det möjligt att
hennes bruk av ordet har influerats av Arne
Garborgs uppsats ”Troen paa livet” i Samtiden
1895 (i ett nummer där Ellen Key själv
medarbetat) . Ulf Wittrock
VANFÖRESTÄLLNINGAR
Barro ws Dunham: Människans
vanföreställningar. Översättning av Karin och
Sven Stolpe. KF:s förlag
1950. 11:—.
S. Radhakrishnan : Idealistisk livssyn.
Översättning av Daniel Andrae. Natur och
kultur 1950. 10: —.
Barrows Dunham heter en amerikansk
landsortsprofessor som (berättar han själv
utan påvisbar ironi) ”för en del år sedan för
första gången kom underfund med vad som
var på tok i världen”. Han skrev ihop en mängd
dikter i ämnet. Men de var tydligen inte
särskilt lyckade, och Dunham valde småningom
den naturligare utvägen att avhandla saken på
prosa. Resultatet blev boken ”Man against
Myth”, nyss utgiven på svenska med en titel
som i varje fall inte är mindre pretentiös än
den originala.
Det är inte någon bra bok, och man frågar
sig beklämd vad det är för mening med att
introducera den på marknaden hos oss, när så
mycken god populärfilosofisk litteratur
fortfarande väntar på översättning. Dunham
uppfyller inte det mest elementära krav som måste
ställas på varje mytavlivare: att han själv står
fri gentemot åtminstone de grövsta
mytbildningarna. Dunham är varmt övertygad marxist,
och vanföreställningar ur hans trosbild spelar
en framträdande roll i argumenteringen mot
andra vanföreställningar — ävensom mot de
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
