Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
fullt riktiga åsikter som Dunham anser vara
vanföreställningar. Myter påstås vara felaktiga
idéer, som upprätthålls därför att de är till
nytta för en styrande grupp i samhället; efter
det feodalismen på sin tid krossades har
kapitalisterna, ”monopolens och kartellens herrar”,
ensamma intresse av dem. I detta nu, berättar
Dunham, går en ”frihetens egen rörelse”
segrande fram över hela världen. Sovjetunionen,
”där arbetarna både ekonomiskt och politiskt
har ledningen”, ställs i verkningsfull kontrast
mot ”reaktionärernas” och ”fascisternas”
kusliga system. Det är mot myterna inom detta
system Dunham krigar, och som antytt är hans
urval på en del punkter lika befängt som hans
metod; bl. a. anser han att den filosofiska
värdekritiken ingenting annat är än en förgård
till likfabriken i Maidanek (överhuvudtaget
älskar han att frambesvärja nazisternas
ogärningar i alla tänkbara och otänkbara
sammanhang). Kort sagt: den amerikanske
universitetsläraren Barrows Dunham är en rättrogen
och illa maskerad stalinist. Hans bok har ett
visst intresse som bevis för den alltj ämt
existerande toleransen i USA.
Naturligtvis kan Dunham inte undgå att
ibland göra uttalanden som är godtagbara i
fråga om både innehåll och motivering, även
om dessa uttalanden mestadels är rena
truismer. Han gendriver t. ex. åsikten att ”alla
teorier innehåller ett visst mått av sanning
och ett visst mått av villfarelse, och att man
därför bör välja ut det som är sant ur var och
en av dem”. Faran med en sådan eklekticism
är ”dess förmåga att sätta ett personligt färgat
(och med stor sannolikhet vimsigt) urval i den
vetenskapliga undersökningens ställe”. Detta
är mera sant än nytt, men det är utmärkt som
kommentar till en annan nyutkommen
filosofisk trycksak, Sir Sarvepalli Radhakrishnans
”Idealistisk livssyn”. Den indiske tänkaren och
diplomaten är en mytolog av helt annan typ
än Dunham: den allsidigt beläste vismannen
som hittar korn överallt (få är de andens
stormän som inte citeras i hans bok) och såsar
ihop dem till en underlig ”syntes”. Sir
Sarvepalli är en subtil person, som rent mänskligt
verkar ytterst sympatisk vid sidan av sluggern
Dunham. Också i sitt framställningssätt skiljer
han sig fördelaktigt från denne: där Dunham
tillgriper grov demagogi och strör in små
halv-råa skämt uttrycker sig Radhakrishnan alltid
belevat, ofta en smula lyriskt. Men han
presterar i sak en minst lika förvirrande blandning
av barocka oriktigheter och enkla sanningar.
Om hans bok har något värde, så ligger det i
behandlingen av den s. k. religiösa
erfarenheten; de filosofiska resonemangerna är
genomgående helt omöjliga, vare sig de avser att visa
intuitionens överlägsenhet som kunskapskälla
eller att göra den indiska återfödelseläran
sannolik. För vännerna av en viss sorts ”andlig”
löskokthet är ”Idealistisk livssyn” måhända
givande. Boken kan ingalunda rekommenderas
förnuftigt folk. Bengt Holmqvist
NOTISER
”Odysseus” i Paris
Den aktningsvärda tidskriften Mercure de France
ägnade ett av sina senaste nummer åt James Joyce och
lät bl.a. hans franska översättarinna Adrienne Monnier
och den trofaste uttolkaren Stuart Gilbert berätta om
sina minnen av mästaren. Intressantast är dock en
artikel av Sylvia Beach, ”Odysseus” första förläggare,
som berättar om det vågsamma företaget.
1918—20 gick ”Odysseus” som följetong i det
amerikanska magasinet Little Review, men sågs med oblida
ögon av myndigheterna, som till slut förbjöd
tidskriften och bötfällde ägarna. Den förläggare som lovat ge
ut boken drog sig då tillbaka och Joyce, nyligen
kommen till Paris, utblottad och okänd utanför en trängre
krets, stod utan möjlighet att få ut den stora volymen.
Då framträdde Sylvia Beach, innehavare av ett
amerikanskt lånbibliotek i Paris med det respektingivande
namnet Shakespeare and Company, och erbjöd sig att
ge ut boken. Miss Beach, som vistades i utkanterna av
den högt kvalificerade kolonien amerikanska författare
och konstnärer i Paris, lärde känna Joyce genom Ezra
Pound (första gången närmade hon sig honom med
den blyga frågan: ”Är detta den store James Joyce?”).
Man bestämde en upplaga på 1 000 exemplar, därav
150 signerade av Joyce, och miss Beach skaffade ett
tryckeri i Dijon. Detta företag fick därmed en av sina
mest mödosamma uppgifter. Joyce skrev om stora delar
av boken i korrekturen, släppte dem ogärna ifrån sig
och lät i regel tryckordern för ett ark åtföljas av nya
ändringar per post, telefon och telegraf. Men även
andra bekymmer uppreste sig. Stora svårigheter vållade
renskrivningen, i synnerhet av kapitlet ”Circe”, en
burlesk episod i Dublins bordellkvarter. Nio
maskinskri-verskor avsade sig i tur och ordning uppdraget, i regel
under dramatiska omständigheter -— en hotade att
hoppa ut genom fönstret, en ringde på hos Joyce och
slängde manuskriptet på dörrmattan och en vänlig
dam, vars litterära intresse var större än hennes
skrupler, råkade visa sin man vad hon höll på med, varpå
han kastade manuskriptet i elden. Ett nytt anskaffades
med möda och de första färdiga böckerna kom med
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
