Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
tysk-romantiska kultur från vilken han
härstammar, den svenska i vilken han växt upp,
för att förbereda sig till den indiska, till vilken
han längtar”. Gösta Oswalds diktsamling var
tillägnad Schopenhauer och i romanens enorma
galleri av litteraturens mystiker och särlingar
finns flera direkta hänvisningar till indisk
litteratur. Drömmen om Nirvana, som sällan är
utan företrädare i dikten, dyker upp på nytt.
Som Ingemar Wizelius antydde i sina
minnesord över Thorsten Jonsson finns också i
hans verk en tro, som vilar på intet. Den kan,
liksom den berömda bekännelsen till ”nada”
hos Hemingway, ha sina beröringspunkter med
den buddhism, som skymtar hos Oswald, men
leder onekligen till en helt annan
livsinställning, till en trygghet och verklighetsglädje, som
är alldeles borta hos herr O och hans många
släktingar i de senare årens litteratur. På
samma sätt har strävan att komma åt
väsentligheter genom att låta dem stå outsagda
mellan hårt uppladdade meningar med kärv,
vardaglig klang på många håll ersatts av försök
att närma sig dem inifrån, att ringa in dem
med rikt förgrenade antydningar.
De tämligen olika litterära ideal de två
diktarna företrädde under den tid de hann verka
bör dock inte förleda en att pressa skillnaderna
för långt. Thorsten Jonsson var ingalunda
enbart rationell konstruktör och Gösta Oswald
hade gått för länge i Vilhelm Ekelunds stränga
lära för att vara enbart romantiker. En vän till
dem båda har också påpekat att de kunde mötas
i ett gemensamt intresse för det klassiskt
balanserade, främst när det gällde Bachs musik.
Men om de nya drag som kunde skymtas i
Thorsten Jonssons minst återhållsamma
berättelse, den lilla novellen ”Es muss sein” skulle
närmat honom till mystiken och om herr O
skulle fått efterfölj are som slapp ”bryta nacken
inför de nya vindkasten utifrån samhället”, det
får vi nu aldrig veta.
En hälsning
från en annan bortgången skribent kommer
i detta nummer: den förut aviserade lilla
novellen av Eva Neander. Berättelsen, som vackert
ansluter sig till hennes prosaminiatyrer i
”Dimman” och ”Staden” skrevs antagligen i februari
i år och förvärvades av BLM kort före
författarinnans bortgång.
Septembernumret innehåller också mycket
lyrik, däribland de första sångerna ur Ebbe
Lindes vackra parafras på Creutz’ ”Atis och
Camilla” (och på myterna om
fruktbarhetsgu-den Attis), vilken kom som en omedelbar
bönhörelse på kommentarerna i sommarnumret,
där kontakten med 1700-talet efterlystes.
Åke Runnquist
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
