Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Henry Green: Pausen. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUSEN
Han vid disken samlade sig. Det här visste
han vad han skulle svara på.
”Ja, var tror du, Gus? Borta på Goldington
Road på 4 U förstås. Med Matty Franks.” Nu
improviserade han.
”Med vem, sa du?” invände den fjärde.
”Matty Franks, vet jag”, svarade han vid
disken retligt.
Pingel i kassaapparaten. Tystnad.
”Aldrig hört talas om karln”, upplyste den
fjärde. ”Skål”, sa han.
”Skål”, svarade den tredje.
”Har du aldrig hört talas om Matty
Franks?” fortsatte han vid disken. ”Den värsta
slavdrivarn i hela kåren. På Goldington Road,
alldeles bortom Plogbillen?”
De båda männen såg på mannen vid disken,
fundersamt. Den fjärde skulle just invända att
han aldrig hade hört talas om en krog med
det namnet vid Goldington Road, när de alla
hörde ett rop nerifrån, från mässen.
”Redan?” frågade den fjärde högt. Han
klunkade i sig sitt. Han gick.
Den tredje tömde sin kvartsliter och gick.
I samma ögonblick han vid disken blev
ensam slog han upp ett glas ljust åt sig själv ur
en av kvartsbuteljerna.
Det pinglade inte i kassaapparaten. Joe fick
sina drinkar gratis, när ingen såg det.
Tystnad. Han släppte en ensam rap. Han
betraktade fundersamt korkmattan som täckte
disken.
Fem minuter senare kom en mässuppassare
upp med hans middag.
”Fred”, sa han vid disken, ”det börjar bli
förbannat långtrådigt i den här djävla syltan.”
”Ska du säja”, svarade Fred.
”Jag har dillat i Gus och Ted att jag har
sett Sam Race.”
”Vem?”
”Sam Race.”
”Jag minns ingen Sam Race, Joe.”
”Nä, det har aldrig funnits nån. Bara den
där Wally Race, som är vindtirig. Fast ändå
ville dom inte slå vad om det. Ingen av dom.
Osis, va?”
”Där sa du ordet”, svarade Fred. Men han
var inte intresserad. Han gick.
Han vid disken började äta sin middag.
2
En annan kväll. Samma bar. Fem eller sex
brandsoldater satt vid disken. Två var utan
drinkar. En femte förde ordet.
”Ja”, sa han, ”min faster, det var rena
fläskberget, det. Hundrafemti kilo vägde hon.
Och elak som fan själv var kärringen. Far min
bruka förbjuda oss ungar att ha nåt att skaffa
med henne. Ska jag berätta vad hon gjorde
en gång, satkärringen? Det var en
söndas-morron, på vägen till kyrkan.”
”Till kyrkan?” undrade en annan
brandsoldat.
”Ja, ser du, den där typen är ofta
kyrk-samma av sej. Jag ska aldrig glömma den där
dan. Där gick kärringen, och rätt som det
var kom hon förbi ett får, och vet ni vad hon
gjorde? Borra paraplyn rätt in i kräket!
’Usch’, sa hon, Mitt vidriga odjur.’ Spetsen
gick förbanne mej rätt in i fåruslingen.”
Ingen trodde honom. Han insåg det. Han
var tvungen att fortsätta för att få dem att tro.
”En riktig satkärring, det var hon. Bruka
döda katter bara för skojs skull. Hatad av alla,
det blev hon. Vet ni hur hon tog livet av
kattkräken? Ströp dom.”
”Ströp dom?” frågade en annan.
”Det kan du skriva opp. Hon la en löpsnara
om halsen på dom, och så drog hon sladden
genom nyckelhålet. Fast först tog hon ur
nyckeln förstås. Och sen slog hon änden runt
kroppen på sej, och sen luta hon sej mot
dörrn. Tung som hon var, tog det inte mer än
en minut.”
”Slog hon änden runt kroppen på sej?”
”Ja, först locka hon till sej katten, förstås.
Och sen slog hon löpsnaran runt halsen på
kräket”, och brandsoldaten lämnade en
invecklad beskrivning på den metod som
praktiserats av hans faster. Ingen var klokare när
han hade slutat. I den tystnad som följde
bör
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
