Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Henry Green: Pausen. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY GREEN
jade två av de övriga ett stillsamt gräl angående
en viss bärgningsbil och hur den fungerade.
Den femte brandsoldaten gjorde ett sista
försök.
”Hon var hatad av varenda själ där på
trakten. Dom skydde henne som pesten”, berättade
han. ”Far min bruka alltid säja att det skulle
gå åt pipan för henne till sist. Och det gjorde
det också. Hon fick ett konstigt slut,
kärringen.”
”Hur gick det med gumman, Charley?”
frågade någon, av artighet.
”Hon dog knall och fall. Det börja med att
hon skulle ha anka till middan. Ättisex år
fyllda var kärringen, så hon orka inte vrida
nacken av djuret. Men kärringen va inte
les-sen av sej utan tog fram köttyxan, la ankan på
huggkubben, och tj ong! flög huvet av. Men när
gumman böj de sej ner för att plocka opp huvet,
tappa hon kroppen. Ankkroppen, menar jag.
Och den föll ner på fotterna, rakt ner på
fotterna föll sattyget med bion sprutande ur
halsen. Och så börja den springa! Gumman blev
tydligen vettskrämd, för hon till att skubba
med liket hack i häl på sej. Ut i trädgårn
sprang hon, och blodet från halsstumpen —
ankans, menar jag — rann som en fors efter.
Och huvudlösingen följde henne hack i häl.
Tills hon slutligen stupa. Sten dö! Hjärtslag.
Blev rädd förstås. Men tro mej eller ej, så
landa ankuslingen mitt på ändan på henne där
hon låg. Och så hitta min kusin henne. Fast
då var hon redan kall.”
”Det var en djävla historia, Charley.”
”Tror du mej inte, va? Det är dagsens
sanning, ska jag säja dej. Det är nerverna eller
nåt sånt. Det är likadant med kycklingar när
man har tatt huve av dom. Om det bara går
tillräckligt kvickt så kutar dom omkring.”
”Inte så där långt.”
”Jag försäkrar dej att det var precis som
jag har sagt. För all del då, låt bli att tro
det då.”
Någon föreslog att man skulle kasta pil.
Alla ville vara med.
3
Men det behövdes bara att en främling kom
in i baren, för att dessa män, som inte hade
varit med om en blitz på ett och ett halvt år,
skulle börja tala om vad de hade sett under
flyganfallen mot London 1940. Det var ett
försök att urskulda det liv i väntan de förde nu,
utan eldsvådor.
Främlingen behövde inte delta i samtalet,
hans närvaro var nog för att stimulera dem
som kände att de miste livet när de klarade
livhanken. Om nu livet på en brandstation kan
kallas att leva.
De genomlevde en period, som kan
jämföras med uppehållet vid ett tågombyte. En
resenär på den till trängsel fyllda perrongen
kan inte sägas vara herre över sitt öde. Han
står där och hänger och väntar på nästa tåg.
Det signaleras, han vet att det är fullsatt, det
kommer borta på spåren. Det osynliga
annalkandet fyller honom med spänning, han kan
inte göra annat än stå där och vänta och
beskriva sin resa dit för en man som han inte
känner och som med samma spänning står
och väntar vid hans sida.
4
De hade samlats en kväll i baren. Alla hade
druckit några glas öl. Främlingen, som hade
posterats på stationen över natten därför att
det var ont om ordonnanser, satt uttråkad,
uttryckslös, utan hopp om tröst. De satt längs
väggarna i en rektangel. Det blev tyst. Därpå
började den sjätte brandsoldaten. Han
frågade:
”Joe, kommer du ihåg den där kvällen vi
fick larm till Jacob’s Place?”
”Den kvällen glömmer jag väl aldrig.”
”Inte en annan heller.”
Tystnad. Men alla lyssnade.
”Vad hände?” undrade en sjunde.
”Vi fick larm till nummer fem, Jacob’s
Place”, började den sjätte igen, medvetet
dramatiskt.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
