Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Henry Green: Pausen. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY GREEN
”La petite marquise Osine est toute belle.”
Han hade suttit och beundrat vadorna och
de fina vristerna som flickan flyttade genom
spätt olivgrönt gräs. Han skrattade. Han hade
stagits på bar gärning. Han vände sig mot sin
sflicka.
”Henry”, fortsatte hon, hon talade bara
något mindre fort, ”du minns väl?”
Han var sömnig. Han skakade på huvudet.
Hon reciterade med låg ivrig röst:
Oui, certes, il est doux,
Le roman d’un premier amant. L’åme s’essaie,
C’est un jeune coureur ä la premiére haie.
C’est si mignard qu’on croit å peine que c’est mal.
Quelque chose d’étonnamment matutinal.
Han sa ja. Han vände sig inte bort igen. Han
beundrade hennes näsa som hade fångat hans
blickar som den alltid gjorde.
”Verlaine?” frågade han. Hon undrade vad
det var han tittade på hos henne.
”Tycker du att mitt hår är för långt?”
”Nej, det tycker jag inte”, svarade han,
”det är ljuvligt. Var det inte Verlaine?”
”Jo.” För sig själv tänkte hon: Det är ju
han som tycker om min näsa. ”Du är
verkligen den minst belästa man jag nånsin träffat.”
”Värre än Archie Small?”
”Nej, inte fullt. Jag tycker om Archie för
han har inte läst en rad. Det är antagligen
därför han dansar så bra.”
Bakom anmärkningen låg det faktum att
Henry inte kunde dansa. Innan han hann svara
fortsatte hon halvsjungande, i det hon lutade
sig bakåt i stolen och kisade på honom under
halvslutna ögonlock.
Ses cheveux, noir tas sauvage ou
Scintille un barbäre bijou,
La font reine et la font fantoche.
Hon undrade oroligt om hennes hår låg
som det skulle.
”Ä”, sade han. Han sträckte på sig. Hon
bar en olivgrön sammetsrosett i håret.
Hon slöt ögonen, spärrade in dem bakom
ögonfransarnas galler. Det var mycket varmt.
Efter en stund fortsatte hon. Hon tänkte på
hans yngsta syster som var hennes vän:
La femme pense å quelque ancienne compagne,
Laquelle a tout, voiture et maison de campagne,
Tandis que les enfants, leurs poings dans leur yeux
clos,
Ronflant sur leur assiette, imitent des sanglots.
”Det är väl du och jag”, sa han. ”Fortsätt”,
bad han. Han blundade. ”Jag njuter.”
Det förvånade henne att han kunde tänka
på sig själv som ett barn tillsammans med
henne, när han var gammal nog att vara
hennes far. Båda var sömniga efter en god lunch.
Efter en stund tilläde hon långsamt, med låg
röst:
Bien que parfois nous sentions
Bättre nos coeurs sous nos mantes
A des pensers clandestins
En nous sachant les amantes
Futures des libertins.
”Henry”, sa hon när det hade varit tyst en
stund. ”Det där vet du ändå inte vad det är,
säg?”
Han öppnade inte ögonen. ”Verlaine”, sa
han. Han log.
”Ja”, svarade hon och slöt ögonen. ”Den
heter ’La Chanson des Ingénues’.”
Nous sommes les Ingénues
Aux bandeaux plats, å l’oeil bleu,
Qui vivons, presque inconnues,
Dans les romans qu’on lit peu.
”Så rart”, sa han, ganska torrt. I det
ögonblicket ljöd sirenerna. Alla såg upp. Himlen
var molnfritt naken och blå.
”Gud”, sa hon, men utan övertygelse och
utan att röra sig. ”Så orolig mamma ska bli.”
De satt kvar. De slöt inte ögonen igen.
Stämningen var tryckt.
Så föreslog han att de skulle gå på bio. Det
var ju synd att slösa bort en hel dags
permission i parken, sa han. Hon antog förslaget med
förtjusning. Arm i arm skyndade de bort till
U. S. A.
6
Den nionde brandsoldaten sa:
”En bålgeting? Nä, jag kan inte minnas
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
