Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Henry Green. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
HENRY GREEN
Brev från London
Det är i viss mån ursäktligt om en utländsk
läsare av modern engelsk skönlitteratur
förväxlar namnen på de tre homonyma
författarna Graham Greene, F. L. Green och Henry
Green. Man kan rentav förlåta honom om han
blandar ihop dessa tre med den kände franske
romanförfattaren Julien Green, vilken
förutom sitt engelsk-klingande efternamn har ett
förnamn som i England kan bäras av såväl
män som kvinnor. Ända till helt nyligen skulle
emellertid en utlänning ha besparats en del
huvudbry tack vare sin okunnighet om Henry
Green och hans verk. Denna originella
begåvning har nämligen först på sistone börjat bli
känd utanför en liten men hängiven skara
beundrare i sitt eget land. Sanningen att säga
har hans rykte de senaste aderton månaderna
vuxit hastigare i Amerika än i England, där
hans romaner i likhet med miss
Compton-Bur-netts fortfarande är kaviar för allmänheten —
och smaken för kaviar är förvärvad och blir
troligen aldrig universell. Det är föga
sannolikt att han någonsin skall bli lika populär som
sin vän och namne Graham Greene. Han har
aldrig krusat sin läsekrets utan tvärtom
medvetet begränsat den genom att uppställa vissa
villkor för publiceringen av sina verk i
utlandet. Denna skenbart avvisande hållning
gentemot den stora allmänheten kan endast
förklaras så att han skriver för nöjes skull och
inte för att tjäna sitt levebröd. Han har med
andra ord råd att motstå frestelsen att pruta
av på sin konstnärliga integritet. Jag kan bara
hoppas att denna hans likgiltighet för yttre
framgång inte hindrar att hans verk översätts
till svenska, ty han är en sällsynt charmfull och
originell begåvning och en av de mycket få nu
levande engelska författare som intresserar sig
för språkets problem och som målmedvetet
och oförtrutet har försökt skapa en egen stil.
Henry Green är (för att ytterligare
förvirra läsarens begrepp) pseudonym för Henry
Yorke, den vemodigt vackre ättlingen till
förste earlen av Hardwicke, som var
lordkansler på 1700-talet. Född för fyrtiofem år
sedan i den ombonade och privilegierade värld
som då var ”överklassens” tillhör han genom
födsel och uppfostran den fint bildade
aristokrati, vars horisont sträcker sig vidare än
jaktmarkernas och som indirekt betytt långt
mer än folk tror för engelskt kulturliv. Hans
formella utbildning grundlädes vid Eton,
fortsattes under ett år vid Magdalen College i
Oxford och fullbordades i det anrika
familjeföretaget ”Engineers and Coppersmiths” som det
kallar sig (i förbigående sagt leverantör av
kopparplåten till Blakes gravyrer). Till en början
tjänstgjorde han vid fabriken i Birmingham,
flyttades så till London-kontoret och är nu
företagets skicklige verkställande direktör.
I det självbiografiska avsnittet av Cyril
Connollys ”Enemies of Promise” finns en
passus som målande skildrar Eton sådant det
var på Greens tid och som så att säga placerar
honom i hans generation. ”Han tillhörde
(säger Connolly) en grupp pojkar som var
litterärt och konstnärligt intresserade men
immuna mot det förfiningens virus som är latent
i Eton. De var alltför lata för att strö citat
omkring sig och alltför odisciplinerade och
ointresserade av idrott för att tyngas till
jorden av ansvar. De fick mycket av Eton just
därför att de gav så lite.” Gruppen, som bland
sina medlemmar räknade Robert Byron, Oliver
Messel, Anthony Powell, Brian Howard, John
Sutro och Connolly själv som ett slags ”régis-
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
